socialdemokratiska arbetareparti (förkortat S eller SAP) grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksdag. Partiet befinner sig däremot sedan valnederlaget 2006 i opposition. Partiledare är Mona Sahlin och på valsedlar använder man av tradition partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.
Socialdemokraterna har kallats Sveriges statsbärande parti och har innehaft regeringsmakten huvuddelen av tiden efter 1930-talet. Ursprungligen var Socialdemokraternas mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg. Tidigt kom man emellertid att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvansvärda samhället blev istället folkhemmet, med allmän välfärd försäkrad genom en stark offentlig sektor, finasierad av skatter. En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i löntagarfonderna. I och med 1980-talets tredje vägens politik har partiet emellertid tagit visst intryck av socialliberalismen och rört sig närmare den så kallade politiska mitten[1]. Partiets officiella ideologi är socialdemokrati och Socialdemokraterna betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov[2].
I Europaparlamentet ingår partiet i den socialdemokratiska gruppen Europeiska socialdemokratiska partiet (ESP). Partiet är en del av Socialistinternationalen. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i Norrbottens och Västernorrlands läns riksdagsvalkretsar. Början [redigera]
August Palm
Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö, som betraktas som det första socialistiska anförandet i Sverige. Det hade rubriken Hvad vilja socialdemokraterna?
Redan i detta första tal agiterade August Palm för en av socialdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rösträtten. Vid den tidpunkten var rösträtten förbehållen män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Den omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.
Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Fackföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som facklig centralorganisation fram till 1898 då LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska arbetarrörelsen.
Hjalmar Branting blev år 1896 Sveriges förste socialdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberaler i Stockholm.
Axel Danielsson skrev det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska socialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897.
1900-talets första årtionde [redigera]
Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av Hjalmar Branting
År 1902 uppmanade socialdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en rösträttreform som bara skulle utsträcka rösträtten till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberalernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rösträtt till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.
År 1905 blev det maktskifte när en liberal regering tillträdde. Liberalerna blev största parti och socialdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades.
Partiet förstod tidigt vikten av utbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till arbetarrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.
År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande arbetskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkde arbetare som var fackligt aktiva.Arbetsgivarna var tvungen att sluta med dessa metoder då de inte fick något politisk stöd från Libralerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "Bränsle för klasshat" och "Återfall i barbariskt tyranni".[3] Både Socialdemokrater och Liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktigt del i en demokrati.
År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes då en majoritet i riksdagen ville ha proportionella val. Socialdemokraterna såg detta som ett svek. Per Albin Hansson kallade det "liberal ynklighet".
Mellan 1906 och 1908 blir Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslutna ur partiet p.g.a. sina anarkistiska tendenser.
År 1909 utbröt den så kallade "storstrejken", en generalstrejk, som ett svar på att SAF proklamerade en allmän lockout för att få stopp på ett antal lokala lönekonflikter. Storstrejken blev en storskalig nationell kraftmätning mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsen och arbetsgivarna, som slutade i nederlag för arbetarrörelsen. Det ledde till att både socialdemokraterna och fackföreningarna tappade mycket av det folkliga förtroende man vunnit under det radikala sekelskiftesdecenniet. LO:s medlemsantal halverades och det tog nästan tio år innan man återhämtat sig. Erfarenheterna av storstrejken tolkades på olika sätt inom arbetarrörelsen. En minoritet, som menade att nederlaget berodde på undfallenhet av LO:s ledning och felaktiga organisationsprinciper, bildade året därpå den syndikalistiska organisationen SAC, medan många socialdemokrater kom att tvivla på den öppna klasskampen som en framkomlig väg att förbättra arbetarnas ställning, och stärktes i sin övertygelse om vikten att med demokratiska medel vinna den politiska makten.
1910-talet [redigera]
Hjalmar Branting, partiledare 1907-1925
1911 skrev socialdemokraterna in kravet på republik i partiprogrammet.
1914 var det kris i landet och Sverige var väldigt nära en revolution. Socialdemokraternas ledning motsatte sig en revolution samtidigt som partiet var splittrat. Bland annat det dåvarande ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, tvivlade på parlamentarismen då man ansåg det bara skulle leda till en borgerlig demokrati.
Det revolutionära läget i Sverige lyckades till viss mån dämpas genom att allmän rösträtt för män infördes. Detta införande skedde till största i samarbete mellan socialdemokraterna och liberalerna. Högerpartiet vek sig i frågan då man ansåg att införande av allmän rösträtt för män var bättre än en revolution, likt den som skett i Ryssland.
I samband med första världskrigets utbrott splittrades den internationella arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Förloppet tog sin början i det tyska partiet, vilket var dåtidens största och mest betydelsefulla. En minoritet med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen bröt sig ur partiet och bildade det revolutionära Spartacusförbundet.
I Sverige kom partisplittringen tre år senare efter en period av ökande inre motsättningar. En vänsteropposition med fäste framför allt i ungdomsförbundet ville följa det ryska exemplet och ansåg att tiden var mogen för det våldsamma klasskriget. Partimajoriteten menade att en sådan politik skulle få katastrofala konsekvenser. Konflikten ställdes på sin spets när minoriteten i riksdagsgruppen förklarade att den inte ansåg sig bunden av majoritetsbeslut i partiet. På Brantings förslag antog kongressen 1917 en resolution som i praktiken skiljde ungdomsförbundet från partiet och uteslöt vänsteroppositionen. Vänsterfalangen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som från 1921 hette Sverges kommunistiska parti (numera Vänsterpartiet).
Partiet fick ett nytt ungdomsförbund 1917, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som var mindre revolutionärt, var lojalt mot partiet och stod för demokratisk socialism.
Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, regeringen Edén, bildades 1917 och var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet. Regeringens första beslut var att frige Anton Nilson som hade deltagit i Amaltheadådet.
1917 var det oroligt i Sverige, demonstrationer förekom i hela landet för rösträtt. Den liberala-socialdemokratiska regeringen försökte få en uppgörelse med högerpartiet. På hösten 1918 föreslog regeringen för riksdagen allmän och lika rösträtt för män över 21 år. Vid riksdagsbehandlingen höjdes åldersgränsen till 23 år vid kommunala val och 27 år vid landstingsval. Dessutom skulle man ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet. Man fick inte heller vara försatt i konkurs, ej vara förklarad omyndig eller vara omhändertagen av fattigvården.
Det finska inbördeskriget 1918 gjorde att de revolutionära grupperna vädrade morgonluft igen. Men partistyrelsen tog avstånd från revolutionen och vägrade sända hjälp till de röda i Finland.
1919 infördes 8 timmars arbetsdag, ett socialdemokratiskt krav sedan många år.
1920-talet [redigera]
När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som statsminister.
Det nya partiprogrammet från samma år hade inskärpt vikten av ökat statsägande och statlig kontroll över näringslivet. Den nytillrädda regeringen tillsatte Socialiseringsnämnden för att ta itu med saken. Rickard Sandler blev nämndens ordförande och Nils Karleby dess sekreterare. Nämnden kom att finnas kvar till mitten av 1930-talet, men det enda bestående resultatet av dess arbete var myndighetsformen affärsdrivande verk för så kallade naturliga monopol (till exempel Posten fram till 1988 och SJ till 2001). Samma år tillsattes också en utredning om ekonomisk demokrati under ledning av Ernst Wigforss, som inte heller den kom fram till några skarpa förslag. Socialiseringsfrågan och planhushållningsdiskussionen framkallade starka motreaktioner från borgerligheten, tydligast manifesterat under kosackvalet 1928, då socialdemokraternas samarbete med kommunisterna under beteckningen Arbetarepartiet kritiserades hårt. Samtidigt gick uppfattningarna isär inom socialdemokratin, där en del närmade sig ett funktionssocialistiskt synsätt, medan andra ville se radikala ingrepp i ägandet och ägandets rättigheter. Stridigheterna i socialiseringsfrågan fortsatte ända till kongressen 1932.
1928 formulerade Per Albin Hansson socialdemokraternas vision om folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."[källa behövs]1921 var kampen om rösträtt vunnen då även kvinnor fick allmän och lika rösträtt.
1921 hade riksdagen beslutat att införa en möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att på detta sätt öka demokratin. Partiet drev frågan starkt.
Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige hölls 1922 och riksdagen följde omröstningens utslag och förbjöd icke försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var rädda att det skulle öppna för illegal handel med sprit som inte staten skulle kunna kontrollera.
1930-talet [redigera]
Gustav Möller i mitten av 1920-talet. Möller hade en stor betydelse för socialdemokraternas socialpolitiska reformer.
1930 hölls Stockholmsutställningen, där funktionalismen introducerades för en svensk publik. Denna arkitekturstil och de stadsplaneringsideal den förde med sig kom sedan att få en viktig roll för den socialdemokratiska politiken från 1930-talet och framåt, inte minst i samband med de massiva rivningar av äldre bebyggelse som företogs i många svenska städer under 1960- och 1970-talen. Rent allmänt hävdas det ibland att den svenska socialdemokratin snarare hade moderniteten än marxismen som bärande ideologi för sina folkhemstankar; ett nytt samhälle skulle byggas upp utan hänsyn till det förgångna. Drivkrafterna för detta var två. Å ena sidan drog man med förnuftet slutsatsen att det var nödvändigt att modernisera såväl den ekonomiska produktionen som bostadsbeståndet för att åstadkomma en standardhöjning för befolkningens flertal. Å den andra fanns hos den generation socialdemokrater det handlar om, som själva ofta hade växt upp i förslummade och sanitärt undermåliga arbetarområden, ett starkt känslomässigt patos att utplåna vad man uppfattade som mänskligt ovärdiga sociala miljöer, och de var blinda för de värden yngre generationer kan se i äldre bebyggelse.
Kampen mellan reformister och revolutionärer inom SSU och partiet fortsatte under lång tid. Händelser som Ådalshändelserna gjorde att vissa förespråkade en väpnad kamp.
I takt med att Socialdemokraterna och SKP i riksdagen fick en allt större andel av ledamöterna minskade stödet för de som argumenterade för väpnad revolution. Partiet ville också minska motsättningarna genom ge de oppositionella ledande poster. Ivar Vennerström blev socialminister och Arthur Engberg blev ecklesiastikminister.
Efter andrakammarvalet 1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering, Regeringen Hansson I. Regeringen var en minoritetsregering men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.
Krisprogrammet innebar bland annat:
* 90 000 arbeten i den offentliga sektorn.
* Kravet på att ta erbjudet arbete för att inte förlora försörjningsstödet gällde inte längre arbetsplatser inblandade i en arbetsmarknadskonflikt
* Priserna på mjölk, ägg, spannmål och smör reglerades.
* Slakterilånsfond bildades.
Socialdemokratisk valaffisch 1936.
Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna till 45,9 procent och hade fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Ännu en gång förvånade socialdemokraterna då man valde att bilda koalitionsregering med Bondeförbundet, trots att man hade majoritet i riksdagen tillsammans med SKP. Per Albin Hansson sa: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrat kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."
Regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.
Samförståndspolitiken gällde även arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF fick stor betydelse för svensk arbetsmarkandspolitik lång tid fram över.
1939 bildades en samlingsregering när finska vinterkriget bröt ut.
Under 1930-talet hade både bondeförbundet och folkpartiet gått politiskt åt vänster medan högerpartiet isolerats. Genom regeringsmakten hade socialdemokraterna också lyckats landsätta flera politiska reformer.
1940-talet [redigera]
Den nyutnämnda samlingsregeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Från vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.
Samlingsregeringen (alla riksdagspartier förutom SKP var med) valde tidigt att vara neutral i kriget.
När Finland anfölls av Sovjetunionen blev det opinion i Sverige för att understödja Finland militärt men regeringen gick inte med på öppen hjälp. Finland fick dock militär utrustning: 90 000 gevär och 225 kanoner med mera. Försvaraktivismen var stor i landet och till exempel bildade man i SSU skytteföreningar.
1940 anfölls Danmark och Norge av Tredje riket. Det årets första maj-demonstrationer gjordes till en nationell samling där människor från alla politiska läger kunde delta under parollen "För Sveriges fred och oberoende".
Kort efter anfallet på Norge krävde tyskarna att få skicka trupper mellan Norge och Tyskland på svenska järnvägar. Den 18 juni tillät samlingsregeringen transporter genom Sverige. Internt kritiserade SSU moderpartiet för att vara för fega mot nazisterna.
Valet 1940 var partiets största valseger, då 53,8 % röstade på socialdemokraterna.
Valet 1944 minskade socialdemokraternas andel av rösterna till 46,7 %.
1980-talet [redigera]
Boforsaffären
Palme sörjs i Stockholm 1986.
Ingvar Carlsson, partiledare 1986–1996
Efter Harrisburgolyckan gjorde partiet en omsvängning vad gäller sin positiva syn på kärnkraften. Flera ledande socialdemokrater framträdde som anhängare till avveckling, bland andra Alva Myrdal.
Man samarbetar med Folkpartiet och gör den största förändringen att av skattesystemet sedan 1950-talet.Den underbara natten 1981
SSU kastade 1981 ut trotskisterna ur förbundet. Partiet följde upp med att utesluta trotskisterna på partistyrelsemötet i april 1982. De uteslutna medlemmarna bildade senare ett eget parti, Rättvisepartiet Socialisterna.
1982 inför man Lagen om anställningsskydd.
1982 vinner socialdemokraterna valet efter att förlorat två val i rad.
1983 infördes kollektiva löntagarfonder.
1986 mördades Olof Palme den 28 februari i korsningen Tunnelgatan - Sveavägen. Han efterträddes av Ingvar Carlsson. Mordet blir trauma för både landet och partiet.
1987 avskaffas den fackliga kollektivanslutningen. Denna innebar att den som var med i en fackklubb som vid ett årsmöte beslutat att vara med i det socialdemokratiska arbetarepartiet automatiskt blev partimedlem.
1990-talet [redigera]
Göran Persson, partiledare 1996–2007.
Mona Sahlin, partiledare sedan 17 mars 2007.
Socialdemokraterna genomdrev en pensionsreform då det gamla systemet visar sig vara kostsamt.
Vid valet 1991 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Vid valet 1994 fick Ingvar Carlsson på nytt bilda regering. De följande åren krävde stora neddragningar i de socialpolitiska systemen för att på sikt ordna upp statsfinanserna. I riksdagen samarbetade socialdemokraterna ofta med centerpartiet för att få igenom sina förslag.
Tobleroneaffären gör att Mona Sahlin måste lämna regeringen.
Efter Ingvar Carlssons avgång som partiledare 1996 följdes han av Göran Persson.
Vid valet 1998 gick socialdemokraterna tillbaka men behöll makten genom ett organiserat samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.
2000-talet [redigera]
Trots att Sverige hörde till de länder i västvärlden som hade lägst arbetslöshet förblev arbetslösheten på en nivå som var oacceptabel ur socialdemokratisk synvinkel.[källa behövs] Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med utbildningsinsatser och andra åtgärder lyckades inte förhindra att den insider/outsider-problematik som sedan 1970-talet präglat Västeuropa också fick fäste i Sverige.
Vid partikongressen i Västerås 2001 skrev man in i partiprogrammet att man är ett feministisk parti.
En stor förändring i samhälle som partiet var med och genomförde var att Svenska Kyrkan inte skulle vara en statskyrka.
En annan stor förändring var att homosexuella fick rätt att ingå registrerat partnerskap och ansöka om adoption.
Samtidigt ledde de uppdriva produktivitets- och prestationskraven i arbetslivet till att ett ökat antal människor sorterades ut i långtidssjukskrivning och förtidspensionering.
Socialdemokraterna kunde sitta kvar i regeringsställning efter valet 2002.
2002 21 Januari SSU:aren från Östersund, Fadime Sahindal, mördas av sin far. Det var ett så kallat hedersmord. Hon jobbade för jämställdhet och för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. SSU bildar en minnesfond 2003 för hedra minnet av Fadime.
I september 2003 mördades utrikesminister Anna Lindh, av många ansedd som trolig efterträdare till Göran Persson. Kort därefter röstade svenska folket nej till införandet av euron, vilket innebar ett bakslag för socialdemokraterna då de tillhörde ja-sidan. Göran Persson har i en intervju i Aftonbladet (16/3-2007) tillkännagett att han såg Anna Lindh som sin efterträdare.
I maj 2004 avslöjade TV4 den så kallade Egyptenaffären.
Huvudartikel: Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006
Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna dataintrång i det interna nätverket SAPnet, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom folkpartiet att avgå från sina poster och även den SSU ombudsman som varit delaktig.
Valet 2006 september blev det sämsta valet som socialdemokraterna har gjort sedan 1914, samtidigt som Allians för Sverige fick riksdagsmajoritet och därmed fick i uppdrag att bilda ny regering. Socialdemokraterna fick dock 34,99% av rösterna, och fortsatte därmed att vara riksdagens största parti. På valnatten erkände sig Göran Persson besegrad och förkunnade också sin avgång som partiordförande.
Mona Sahlin blev i januari 2007 valberedningens kandidat till ordförande. 17 mars 2007, på en extrainsatt partikongress, valdes hon till partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var ett historiskt val då hon blev partiets första kvinnliga ordförande.
Partiet bytte taktik när det gällde att möta Sverigedemokraterna då Mona Sahlin gick med på en debatt i TV med deras partiledare[4]. Åsikterna om denna strategi var delade inom partiet[5].
Den 8 oktober 2008 deklarerade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de inleder ett samarbete, i första hand inför valet 2010 men även på längre sikt. Vänsterpartiet lämnades utanför, vilket väckte missnöje hos dess ordförande Lars Ohly, men även hos vissa fackliga företrädare, bland andra LO:s orförande Wanja Lundby-Wedin. Förhandlingar och samarbete med Vänsterpartiet fortsatte dock i andra sammanhang och enligt uttalande av partiledaren Mona Sahlin den 10 oktober 2008 lämnades dörren öppen även för diskussioner om valsamverkan.
Den 8 december 2008 förklarar de tre oppositionspartierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att de är beredda att regera tillsammans efter en eventuell seger i 2010 års riksdagsval.
