Mösspartiet

Mösspartiet, Mössorna, kallades ett svenskt politiskt parti under frihetstiden (1719-1772) som tävlade med hattpartiet om makten. Det uppstod som den naturliga reaktionen mot det nybildade hattpartiet och dess äventyrliga krigsprogram. Namnet mössor gavs redan 1737 åt anhängarna av kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga fredspolitik, men om något verkligt politiskt parti kom det inte att bli tal om förrän efter Horns fall och hattarnas seger 1739. Sedan väl den fallna regeringens anhängare hämtat sig från överraskningen sammanslöt de sig efter motståndarnas mönster till ett formellt parti under ledning av det avsatta riksrådet Ture Stensson Bielke, riksrådet Samuel Åkerhielm, prosten, sedermera biskopen Jakob Serenius m.fl., för att om möjligt förhindra krigsförklaringen mot Ryssland och utkräva hämnd på de som störtat Horns regering.

Det äldre mösspartiet [redigera]

Från början trädde partiets ledare i förbindelse med den ryske ministern. Förgäves sökte det vid riksdagen 1740-41 hindra fredsbrottet. Efter krigets olyckliga utgång fick mösspartiet vind i seglen och hade säkerligen med något skickligare ledning kunnat störta hattregeringen vid riksdagen 1742-43. Den avgörande partikampen uppsköts emellertid till följande riksdag, då mössorna genom sin alltför intima förbindelse med Ryssland och ryske ministern Johann Albrecht von Korffs oförskämda uppträdande förlorade sitt anseende och krossades i grund. Deras främste representant i regeringen, Samuel Åkerhielm, avsattes, och partiet tycktes efter 1747 vara fullständigt upplöst. Det äldre mösspartiet - som 1740-talets mössparti kan benämnas - kom således aldrig till styret, fastän det under en tid 1742-1743 hade övermakten i riksdagen.

Partiets egentliga program var fredens bevarande och bestraffandet av krigspolitikens målsmän - en ickebisarr tanke, som likväl fördärvades av ledarnas alltför intima anslutning till Ryssland. För övrigt opponerade sig mössorna även mot hattarnas slöseri med statsmedlen och alltför djärva bankpolitik, men principiellt hyste de ännu samma merkantilistiska läror som hattarna och hade föga att invända mot deras ekonomiska lagstiftning. Mösspartiet hade sitt stöd dels hos den högre byråkratien och den förnäma jordbrukande adeln, som allmänt slutit sig kring Horn, dels hos präster och bönder, vilka av naturen var böjda för fred och sparsamhet, samt hos de mindre städernas borgerskap och småhandlarna och hantverkarna inom de större städerna. Till partiets motgång bidrog att det splittrades i en moderat fraktion, ledd av förra riksrådet greve Gustaf Bonde och lantmarskalken vid de två senaste riksdagarna friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, vilka ogillade den nära anslutningen till Ryssland och av hänsyn till den inre friden ville uppträda mera hänsynsfullt mot hattarna, och en hänsynslös, fanatisk fraktion, för vilken hämnden på motpartiet och maktens erövring var huvudsaken.

Det yngre mösspartiet [redigera]

Större betydelse skulle mösspartiet få efter sin återuppståndelse under slutet av 1750-talet. Det yngre mösspartiet företer i flera fall helt andra drag än det äldre, och sambandet mellan de båda förmedlas väsentligen därav att en del personer tillhörde båda och förband traditionerna från de äldre med de yngre mössorna. Detta senare parti var till sin uppkomst väsentligen ett ekonomiskt parti. Felen i hattarnas finanshushållning och myntpolitik, deras hänsynslösa slöseri med statsmedlen och partiskheten vid dessas utdelning gav det yngre mösspartiet stor anslutning och växande anseende. En försiktigare ledning av banken, dess stängande för nya lån, inkrävande av de utestående bankolånen och förberedandet av en realisation, som åter skulle öppna banken för inväxling av sedlarna och ge myntväsendet ny stadga, sträng hushållning med statens medel och räfst med alla, som förfarit lättsinnigt med dess tillgångar, slutit och brutit kontrakt med kronan efter behag eller tillägnat sig obehöriga förmåner i form af gåvor, belöningar, fördelaktiga arrenden eller efterskänkande av skulder m.m., indragning av sinekurer, nya löner och pensioner, varmed hattpartiet slösat - detta var de yngre mössornas egentliga program.

Med partiets nya uppsving sammanföll en begynnande reaktion mot merkantilismen, och i mössornas led fanns företrädesvis förfäktarna av en friare näringslagstiftning, av tryckfrihet och personlig rättssäkerhet, fastän dessa idéer hade förespråkare även bland hattarna och därför tydligen trängde fram oberoende av partigrupperingen. Det yngre mösspartiet var liksom det äldre ett fredsparti, men denna programpunkt var i början av 1760-talet inte någon egentlig åtskillnad från hattarna, som dåmera även de ville fred, om de också starkare betonade försvarets stärkande. Men av gammal samhörighet med det förra mösspartiet samt avoghet mot hattarna och Frankrike trädde mössorna efter Katarina II:s tronbestigning (1763) åter i förbindelse med Ryssland, opererade med ryskt och engelskt guld i den inre partikampen och råkade allt mer under Rysslands ledning, så att den ryske ministern i Stockholm slutligen framstod som partiets egentlige chef.

Denna ryska allians skulle ånyo bli partiets förbannelse. Väl segrade mössorna 1765 över sina motståndare och tog en ganska grundlig hämnd på dem, men vid tillämpningen av sitt eget finansiella program gick de för brådstörtat till väga och försvårade därigenom ytterligare det betryck, varav landets näringar led sedan hattarnas sista period. Rysslands samtidiga uppträdande i Polen verkade därjämte varnande för alla fosterlandsvänner, och inom kort växte hos allmänheten en reaktion, som de allierade hov- och hattpartierna lyckades begagna sig av för att störta mössregeringen 1769. Men redan 1771 hade mössorna åter övermakten och krossade i sin tur på våren 1772 sina motståndare så grundligt, att en längre oavbruten mössregering syntes förestå. Endast Gustav III:s revolution den 19 augusti 1772 omintetgjorde denna utsikt, befriade Sverige från såväl möss- som hattpartiet och hindrade därmed att Sverige gick Polens öde till mötes, att styckas av sina mäktiga grannar och upphöra som självständig nation.

Det yngre mösspartiet hade i jämförelse med det äldre en mera demokratisk sammansättning. Visserligen ägde det fortfarande ganska stort stöd hos adeln och trängde in även i byråkratin, ju längre partiet satt vid makten, men dess kärna blev allt mer de ofrälse stånden, sedan det fått majoritet även i borgarståndet. Det var därför naturligt att även demokratiska tendenser skulle tränga fram med det yngre mösspartiet, och vid frihetstidens sista riksdag löpte de ofrälse stånden djärvt till storms mot adelsprivilegierna på ett sätt som korsade partiledarnas alla beräkningar och hotade att alldeles spränga partibanden. Även en ganska stark antibyråkratisk tendens utmärker det yngre mösspartiet. Den parlamentariska författningen uppbars däremot med lika iver av båda de stora partierna, bara att mössorna gärna förlade makten hos ståndens plena i stället för hos sekreta utskottet och gav publiciteten större rum.

Under slutet av frihetstiden var mösspartiet den parlamentariska författningens främsta målsman, därför att det självt satt inne med makten. Liksom hattpartiet gjorde sig även mösspartiet skyldigt till partiförföljelse och rättskränkningar gentemot slagna motståndare, om det också i detta hänseende var vida bättre än motpartiet. Även mutsystemet begagnades lika mycket av mössor som av hattar. Men på det hela taget representerade mössorna en sund reaktion mot hattarnas finansiella orgier och hävdade statens rätt gentemot slöseriet och egennyttan. Den av mösspartiet genomförda tryckfrihetsförordningen 1766 - den första i världen - var ett vackert minne av dess uppstigande till makten. Dess kanslipresidenter var Carl Gustaf Löwenhielm och Joachim von Düben d.y., men ingendera intog en ledande ställning inom rådet, än mindre inom partiet. Till det yngre mösspartiets mest framstående chefer hörde bl.a. Thure Gustaf Rudbeck, Fredric Ulric von Essen, Clas Frietzcky, Esbjörn Reuterholm, Fredrik Gyllensvan och Jakob Serenius.

Hattpartiet

Hattpartiet, hattarna, kallades ett politiskt parti som under frihetstiden (1719-1772) innehade makten i Sverige under en längre tid.Hattpartiet, som uppstod på 1730-talet var en sammanslutning av flera skilda oppositionsgrupper i ståndsriksdagen. Gemensamt med dessa grupper var deras kritiska inställning till Arvid Horns försiktiga fredspolitik. Partiets ursprungliga kärna bestod av några medlemmar av det gamla holsteinska partiet (upplöstes 1727). De två främsta var riksrådet Carl Gyllenborg och presidenten i Kommerskollegiet Daniel Niklas von Höpken.

Anhängarna drev en konsekvent merkantilistisk politik och en aggressiv utrikespolitik. På programmet stod rikare statsunderstöd till rikets näringar i form av förskott, premier, och lätt tillgängliga och billiga banklån. Tullskyddet skulle förstärkas till nytta för den inhemska industrin och handeln. Sveriges ära och storhet skulle återställas, och det var nödvändigt att ta hämnd på Ryssland för olyckorna under stora nordiska kriget.

Det rysk-turkiska krigets utbrott 1736 och mordet på den svenske kuriren major Malcolm Sinclair 1739 ökade rysshatet och de patriotiska revanschförhoppningarna. Hattpartiet fick därmed vind i seglenMotståndarna stämplades som nattmössor, och själva tog sig krigsvännerna namnet hattar. Vid riksdagens sammanträde 1738 visade sig hattarna äga övervikten på Riddarhuset och i borgarståndet. Därmed hade de också majoriteten i Sekreta utskottet, som blev partiets främsta maktmedel. Arvid Horn tvingades avgå och rådets samtliga poster intogs av hattpartiets medlemmar. I denna, Sveriges första homogena partiregering, började hattarna förverkliga sitt program.

Angreppskriget mot Ryssland 1741-43 slutade illa för Sveriges del, vilket gjorde att hattpartiet kritiserades mycket hårt under riksdagen 1742-43. Ledningen försökte vända bort fokus från det olyckliga kriget och i stället rikta uppmärksamheten på tronföljdsfrågan, där man påstod att mössorna kämpade för att inte få Adolf Fredrik som kung. Stora daldansen kom således lägligt för hattpartiets del. Upproret och dess blodiga upplösning oroade många starkt. Hattpartiet offrade också de tidigare hattledarna och militärerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock, som fick skulden för att kriget gått dåligt och halshöggs på Norrtull i Stockholm (se Generalsbacken).

På 1750-talet fick partiet en ny roll som parlamentarismens främsta skydd gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hovpartiet. Efter att det kungliga revolutionsförsöket misslyckats 1756 stod hattpartiet på höjden av sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare erövringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig modernisering av Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet av en skärgårdsflotta.

Dess ekonomiska program, som utvecklats från 1738 till 1756, ledde till en större blomstring av industri och handel och kultur, än Sverige tidigare haft.Under slutet av 1750-talet började partiets nedgång. Sverige var nu inblandad i den franska utrikespolitiken och drogs in i sjuårskriget 1756-63. Det svenska deltagandet (1757-62) har kommit att kallats pommerska kriget. Kriget splittrade hattpartiet, men eldade oppositionen, och vid riksdagen 1760-62 märktes hattpartiets försvagade maktställning. Handelskrisen 1763, som verkade förödande på näringslivet, vände allmänhetens tillit allt mera till mössorna.

Den ryska diplomatins förnyade inblandning i den svenska partikampen från 1764 bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge, i synnerhet som Frankrike ej längre kunde ge ett tillräckligt stöd.

Vid riksdagen 1765-66 fick hattarna lämna ifrån sig makten, trots dess allians med hovpartiet, ett förbund som kom att bestå fram till frihetstidens slut. Genom alliansen lyckades hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten och innehade den, till dess de vid följande riksdag åter besegrades av mösspartiet. Därmed var partiets upplösning ett faktum och flera av de forna sympatisörena samlades kring kung Gustav III och med jubel hälsade den oblodiga statskupp (se 1772 års regeringsform), som i augusti 1772 gjorde slut på frihetstiden och dess partiväsen.

Hattpartiets främsta ledare var kanslipresidenterna Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin och Anders Johan von Höpken samt under slutet av frihetstiden Axel von Fersen d.ä., som dock inte inträdde i rådet.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet, förkortat V, är ett svenskt politiskt parti, grundat 1917 som en utbrytning (till följd av uteslutning) ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Partiet har haft fyra olika partibeteckningar, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (1917–1921), Sveriges Kommunistiska Parti (1921–1967), Vänsterpartiet Kommunisterna (1967–1990) och nuvarande Vänsterpartiet sedan 1990. Partiet är det sjätte största i Sveriges riksdag och samtidigt det näst minsta, partiet är även det sjätte största medlemsmässigt i Sverige. Partiledare är Lars Ohly och sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Vänsterpartiet bildades av den revolutionära och kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna efter i praktiken en uteslutning 1917 och det nya partiet var med och grundade Komintern 1919. Partiet kantades inledningsvis av häftiga falangstridigheter och medlemmar uteslöts eller lämnade partiet, för att bilda nya socialistiska förbund. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och Vänsterpartiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Trots att Vänsterpartiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. Därefter kom partiet att reformeras av de så kallade "förnyarna" och kom att beteckna sig som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, snarare än kommunistiskt. I början av 2000-talet led "förnyarna" något av ett nederlag i maktkampen med de så kallade "traditionalisterna", vilket ledde till Vägval Vänsters bildande. Vänsterpartiet vill skapa ett socialistiskt samhälle med ekonomisk demokrati. Partiet menar att arbete är en rättighet och förespråkar en växande offentlig sektor, samt ett ökat skatteintag.

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vänsterpartiet har sitt starkaste stöd i Norrbottens läns och Göteborgs kommuns riksdagsvalkretsar. 1960–2000-talet [redigera]

En förändringarnas tid för SKP blev 1960-talet. Sen det omvälvande året 1956 med Chrusjtjovs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar, bland andra C.H. Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johanson, började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

Under intryck av eurokommunismen bytte SKP den 16 maj[5] 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara tre procent av rösterna. Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den Sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

År 1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), den första ”ny-vänster”-organisationen i Sverige som inspirerats av maoismen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna ”gammelkommunistiska”-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Ironiskt nog kan detta ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979: utbrytarna kom inte in i Sveriges riksdag, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Lars Werner [redigera]

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarposten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till det statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till Sovjetunionens fall.

Gudrun Schyman [redigera]

Efter realsocialismens och kommunismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet 1991 kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti; vid riksdagsvalet 1998 erhöll det tolv procent av rösterna. Schyman uppmuntrade vidare de förnyare inom partiet som inte vill se sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna blev Vänsterpartiet allt i från 1998 ett mer aktivt stödparti, och slöt formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med socialdemokratiska regeringen.

I februari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken ”VägVal Vänster” i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan så kallade förnyare och traditionalister. Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén.

Lars Ohly [redigera]

På kongressen i februari 2004 led ”förnyarna” dock ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, Plan B, som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av.[6] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.

Under partikongressen i januari 2006 led de så kallade förnyarna på nytt nederlag. I sitt öppningsanförande på kongressen uppmanade Lars Ohly ”fraktionsbildarna” till och med att lämna partiet. Kongressen ansågs som en slutpunkt för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil skärptes med antagandet av en valplattform med krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn (200 000 nya jobb med mera).

Partisymbol [redigera]
En röd nejlika

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är dock symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. År 1889 beslöts att den 1 maj skulle vara arbetarrörelsens demonstrationsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge första maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), nuvarande Ung Vänster. När Vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

miljöpartiet

Miljöpartiet de Gröna (MP) är ett politiskt parti i Sverige, bildat 1981. Partiet har sitt ursprung i den gröna ideologin och förespråkar ett ekologiskt hållbart samhälle. Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången vid valet 1988, åkte ur riksdagen vid följande val men återkom till riksdagen i valet 1994 och har därefter stannat kvar i riksdagen. Partiet leds av de två språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand och är det minsta i Sveriges riksdag. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.Miljöpartiets partisymbol är maskrosen.

Valet av maskrosen bygger på den kända bilden av en maskros som spränger genom asfalten, ett bevis på att naturen är en stark kraft som kan övervinna det som hotar den. Maskrosen kräver också en omvärdering för att uppskattas.

De flesta gröna partier utanför Skandinavien har solrosen som symbol.Maskros som spränger genom asfalten.

Miljöpartiets partisymbol är maskrosen.

Valet av maskrosen bygger på den kända bilden av en maskros som spränger genom asfalten, ett bevis på att naturen är en stark kraft som kan övervinna det som hotar den. Maskrosen kräver också en omvärdering för att uppskattas.

De flesta gröna partier utanför Skandinavien har solrosen som symbol.

Organisation [redigera]

Partiet högsta beslutande organ är kongressen som brukar hållas på våren en gång per år. Kongressen utser bland annat språkrör, partisekreterare och partistyrelse. På kongressen har varje avdelning rätt att skicka ett eller flera ombud med rösträtt beroende på hur många betalande medlemmar som finns i avdelningen. Även partiets ungdomsförbund Grön Ungdom har rätt att utse ombud med rösträtt. Även medlemmar som inte är ombud med rösträtt har rätt att närvara och yttra sig på kongressen.

En avdelning i Miljöpartiet omfattar alltid en kommun. Det finns även en organisation på länsnivå som ofta sysslar med landstingsfrågor. Dessutom finns ett antal olika nätverk som är inriktade på en viss fråga.

På riksnivå har Miljöpartiet på senare år ordnat kommun- och landstingsdagar som en mötesplats för att diskutera kommun- och landstingspolitik.

Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas ofta en nioårsregel.

Partiet högsta beslutande organ är kongressen som brukar hållas på våren en gång per år. Kongressen utser bland annat språkrör, partisekreterare och partistyrelse. På kongressen har varje avdelning rätt att skicka ett eller flera ombud med rösträtt beroende på hur många betalande medlemmar som finns i avdelningen. Även partiets ungdomsförbund Grön Ungdom har rätt att utse ombud med rösträtt. Även medlemmar som inte är ombud med rösträtt har rätt att närvara och yttra sig på kongressen.

En avdelning i Miljöpartiet omfattar alltid en kommun. Det finns även en organisation på länsnivå som ofta sysslar med landstingsfrågor. Dessutom finns ett antal olika nätverk som är inriktade på en viss fråga.

På riksnivå har Miljöpartiet på senare år ordnat kommun- och landstingsdagar som en mötesplats för att diskutera kommun- och landstingspolitik.

Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas ofta en nioårsregel.

Miljöpartiet skapades som Miljöpartiet 1981 och bildandet var en protest mot det dåvarande svenska fempartisystemets hantering av kärnkraften och specifikt folkomröstningen om dess avskaffande. Partiet betecknar sig som blocklöst och samarbetar med såväl det borgerliga som det socialistiska blocket i olika frågor och på olika nivåer. I den nationella svenska blockpolitiken brukar emellertid Miljöpartiet räknas till det senare, framför allt efter det parlamentariska samarbetet med Socialdemokraterna 1998-2006. Miljöpartiet formulerar sin politik utifrån vad man kallar en trefaldig solidaritet med det ekologiska kretsloppet, kommande generationer och världens alla människor. Konkret förespråkar partiet en kretsloppsekonomi där människor lever av naturresursers avkastning och inte tär på sin omgivning, något man anser att ekonomisk tillväxt gör.[1] Partiet betonar vikten av deltagardemokrati och profilerar sig främst inom områden som miljö och energi men ofta även i frågor som jämställdhet, feminism och djurrätt.

Miljöpartiet har sitt starkaste stöd i Stockholms och Göteborgs kommuners riksdagsvalkretsar.Partiprogrammet börjar: "Miljöpartiet de Gröna är en del av en världsomspännande grön politisk rörelse. Tillsammans kämpar vi för långsiktigt hållbara, demokratiska samhällen, där människor tar ansvar, både lokalt och globalt. Vår vision är samhällen som lever i fredlig samexistens, verkar i jämlikt samarbete och där människor, djur och natur respekteras." Partiets ideologi vilar på en solidaritet som kan uttryckas trefaldigt:

* Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
* Solidaritet med kommande generationer
* Solidaritet med världens alla människor

Partiet har ända sedan början sagt att partiet ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken, och i stället representerar den gröna ideologin, som är motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena.

Väljarna gav partiet en femma när de vid partiets bildande 1981 ombads gradera partiet på en skala 1-10 där 10 är mest borgerligt, sedan har dock partiets genomsnittssiffra bland befolkningen dragits ner till 3,9 1994. De senaste årens allianser på riksplanet med socialdemokraterna och vänsterpartiet har gjort att partiet har setts som ett parti tillhörande det socialistiska blocket. Samverkan har dock alltid av de ingående parterna beskrivits som röd-grönt. Partiet har i riksdagen ibland gjort uppgörelser med det borgerliga blocket, till exempel i frågor kring friskolor och småföretagsstöd. I ett femtontal kommuner runtom i landet regerar de gröna tillsammans med borgerliga partier liksom i Region Skåne.

Genom majoritets- eller vakteknisk samverkan med olika partier har Miljöpartiet efterhand blivit ett allt mer etablerat parti som till exempel innehar ordförandeposten i en kommunal nämnd i många kommuner. I Kalix ledde Peter Eriksson som kommunalråd en koalition av alla partier utom socialdemokraterna under perioden 1998-2002, vilket ledde till att de gröna blev största parti där i valet 2002. Bland andra kommuner där Miljöpartiet är populära märks Göteborg, Gnesta, Malmö och Umeå. Miljöpartiet har med åren kommit att bli alltmer av ett storstadsparti och har i dagsläget ofta svårt att göra sig gällande på landsbygden.Miljöpartiet de gröna bildades 1981. Miljöpartiet deltog i riksdagsvalen 1982 och 1985, men det var inte förrän 1988 som partiet kom in i riksdagen. Miljöpartiet fick 5,5 procent och blev det första nya partiet som kom in i den svenska riksdagen på 70 år. 1991 fick Miljöpartiet bara 3,4 procent och ramlade ur riksdagen och blev därmed också det första partiet på 70 år som ramlade ur riksdagen. Inför valet 1994 gjordes en större valkampanj och därmed kom också Miljöpartiet återigen in i riksdagen med 5,0 procent. År 1995 i det första Europaparlamentsvalet fick partiet rekordhöga 17,2 procent. I 1998 års val backade partiet med 0,5 procentenheter (till 4,5 procent) men vann politisk inflytande genom att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 70 år, så de var tvungna att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att behålla regeringsmakten. Under år 2006 ökade Miljöpartiets medlemsantal med 30 procent till cirka 9 500.

Hösten 2008 avskaffade Miljöpartiet kravet på att lämna den Europeiska unionen efter en medlemsomröstning.

kristdemokraterna

Kristdemokraterna (KD) är ett kristdemokratiskt politiskt parti i Sverige, som varit representerat i riksdagen sedan 1991. Partiet har haft sitt nuvarande namn sedan 1996 och partiledare är Göran Hägglund. Partiet är det femte största partiet i Sveriges riksdag och med sina cirka 24 000 medlemmar det fjärde största medlemsmässigt. Kristdemokraterna ingår tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet i den borgerliga Alliansen som sedan 2006 styr Sverige. I regeringen har Kristdemokraterna tre statsråd och partiet profilerar sig främst inom vård och omsorg samt familje- och äldrefrågor.

Kristdemokraterna bildades under namnet Kristen Demokratisk Samling (KDS) 1964, mycket i form av motstånd till den allt mer ökande kulturradikala kritiken av kristendomen, familjen samt etik och moral, som då skedde i det offentliga rummet i Sverige, vilket man från motståndsrörelsen menade var de värden och den grund det svenska samhället vilade på.[1] Det nya partiet betonade dess uppgift som en fri kristen sammanslutning, som varken var socialistisk eller borgerlig. Till skillnad från de flesta europeiska kristdemokratiska partierna är det svenska kristdemokratiska partierna sprungna från frikyrkorna och deras traditionella opposition mot statsmakten och statskyrkan. Kristdemokraterna kom med tiden att ses som ett borgerligt parti, främst efter att man tog ställning för en borgerlig regering på 1980-talet och inledde ett samarbete med Thorbjörn Fälldins centerparti, och definitivt efter inträdet i riksdagen 1991 och deltagandet i regeringen Carl Bildt. I dag betecknar Kristdemokraterna sig som ett "värdeorienterat idéparti" som "står för demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund" och framhåller ofta idéer som personalism, människan och hennes ofullkomlighet samt de kristdemokratiska principerna om förvaltarskap, subsidiaritet och solidaritet. [2]

I Europaparlamentet ingår partiet i den konservativa och kristdemokratiska Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Partiet har sitt starkaste stöd i Jönköpings och Västra Götalands läns olika riksdagsvalkretsar. Huvudartikel: Kristdemokrati

Kristdemokratin bygger på en kristen människosyn och värdegrund. Enligt kristdemokraterna innebär detta att varje människa är unik och ofullkomlig men samtidigt har ett okränkbart värde och okränkbara rättigheter. Ideologin innefattar också personalism som innebär att människan är en social varelse med behov av olika små, naturliga gemenskaper. Dessa gemenskaper, exempelvis familjen, anser man vara grunden för det goda samhället.

Kristdemokraterna står även för subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på lägsta möjliga samhällsnivå och förvaltarskapsprincipen som partiet tillämpar till exempel på miljöpolitiken och som innebär att man ska förvalta det man har idag till förmån för kommande generationer. Kristdemokratin betonar även det solidariska ansvaret mot medmänniskorna.

Kristdemokraterna betraktar de europeiska kristdemokratiska partierna som sina broderpartier trots sitt eget ursprung i en svensk, folklig frikyrklighet som inte är av helt samma karaktär som den katolska kristenhet som de tyska, bayerska och italienska motsvarigheterna utgått från.[2]Kristdemokraternas viktigaste områden är familjepolitiken, äldreomsorgen och företagspolitiken. Beträffande familjepolitiken så anser de att makten över barnens omhändertagande i större grad ska finnas hos familjerna själva. Genom exempelvis vårdnadsbidraget ska familjen själv få en möjlighet att välja omsorg för sitt barn. Partiet anser även att dagens äktenskapsbegrepp ska bibehållas, och är emot införandet av samkönat äktenskap. Äldreomsorgen har alltid varit en viktig fråga för partiet, där man har lyft upp de äldres rätt till ett värdigt liv som ledstjärnan. De vill till exempel att de äldre lättare ska kunna få välja om de vill bo kvar hemma eller om de ska bo på ett äldrehem och att en lägsta standard för vad en boende på äldreboende kan kräva. Inom företagspolitiken vill de bland annat sänka arbetsgivaravgifterna för företagen. Under valet 2006 profilerade de sig starkt för att de ville slopa fastighetsskatten. De lyckades till slut att påverka de övriga partierna inom alliansen till att avskaffa fastighetsskatten. Den togs bort den 1 januari 2008.[4] Inom barnomsorgen har Kristdemokraterna drivit en fråga om att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag. Det kan införas 1 juli 2008.

Historik [redigera]

an införas 1 juli 2008.

Historik [redigera]År 2004, efter mer än trettio år som partiledare, avgick Alf Svensson till förmån för sin sedan länge utpekade kronprins, värmlänningen Göran Hägglund.

Partiet hade vid årsskiftet 2005/2006 totalt 24 202 medlemmar (2004/2005 24 479 medlemmar) och finns representerat i i stort sett alla kommuner och landsting.

Deltar i Allians för Sverige som bildar regering tillsammans efter riksdagsvalet 2006. I regeringen Reinfeldt fick Kristdemokraterna tre ministrar: Göran Hägglund, Socialminister, Maria Larsson, Äldre- och folkhälsominister, Mats Odell, Kommun- och finansmarknadsminister.

folkpartiet

Svenska folkpartiet, förkortat Sfp, på finska Ruotsalainen kansanpuolue (RKP), politiskt parti i Finland, grundat av Axel Lille i maj 1906. Partiledare sedan 2006 är Stefan Wallin.

Svenska folkpartiet är ett allmänborgerligt (enligt partiprogrammet frisinnat) parti som ser som sin främsta uppgift att tillvarata den finlandssvenska befolkningens rättigheter och intressen i Finland. Partiets ungdomsförbund heter Svensk Ungdom.

I Europaparlamentet har Svenska folkpartiet f.n. en ledamot, Henrik Lax, som ingår i Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

Partiet har varit i regeringsställning oavbrutet sedan 1979, med en eller två ministerposter, i samarbete med samtliga finska partier som bildat koalitionsregering sedan dess. Svenska folkpartiets minister har förutom sin ministerportfölj ofta också skött uppgiften som nordisk samarbetsminister.Partiet stöder starkt den obligatoriska svenskundervisningen i landets finska skolor liksom den obligatoriska finskundervisningen i de svenska skolorna (förutom på Åland).

Sfp förespråkar en fri marknadsekonomi. Skattesänkningar skulle enligt partiets mening uppmuntra till arbete bland befolkningen. Partiet har inte ännu officiellt tagit ställning till Finlands eventuella NATO-medlemskap, men presidentkandidaten Henrik Lax talade sig varm för NATO-medlemskap i kampanjen inför presidentvalet 2006. Utrikespolitiskt har partiet traditionellt stött ett nordiskt samarbete.

Den 24 oktober 2006 publicerades annonser i finskspråkiga tidningar med namnet "Suomalainen kansanpuolue" (dvs "Finländska folkpartiet"), vilket väckte viss uppståndelse, särskilt eftersom medlemmar av partistyrelsen var omedvetna om reklamkampanjen. Företrädare för reklamkampanjen menar att Svenska folkpartiet i första hand är ett folkparti, och i andra hand en drivande kraft i språkpolitiken. * I kommunalvalen
o 1953 – 6,9 %
o ...
o 2000 – 5,1 %
o 2008 – 4,7 %

Nuvarande politiker:

* Stefan Wallin (partiledare, andre undervisningsminister, riksdagsledamot)
* Ulla-Maj Wideroos (riksdagsledamot)
* Henrik Lax (ledamot i europaparlamentet)
* Astrid Thors (Migrations- och Europaminister, riksdagsledamot, tidigare ledamot i europaparlamentet)
* Christina Gestrin (riksdagsledamot)
* Anna-Maja Henriksson (riksdagsledamot)
* Thomas Blomqvist (riksdagsledamot)
* Mikaela Nylander (riksdagsledamot)
* Håkan Nordman (riksdagsledamot)
* Mats Nylund (riksdagsledamot)

* I riksdagsvalen
o 1945 – 7,9 %
o ...
o 1979 – 4,2 %
o 1983 – 4,6 %
o 1987 – 5,3 %
o 1991 – 5,5 %
o 1995 – 5,1 %
o 1999 – 5,1 %
o 2003 – 4,6 %
o 2007 – 4,6 %

centerpartiet

Centerpartiet (C), Centern, är ett politiskt parti i Sverige. Partiet är det tredje största i Sveriges riksdag, landets fjärde största medlemsmässigt och även det näst största partiet i den borgerliga Alliansen som nu regerar Sverige, där också Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna ingår. Partiledare, tillika Sveriges vice statsminister, är Maud Olofsson. Centerpartiet profilerar sig främst inom frågor som rör jobb och företagande, decentralisering och landsbygd, välfärd och miljö.

Partiet grundades under namnet Bondeförbundet 1913 med de självägande bönderna som utgångspunkt, och var då huvudsakligen konservativt, landsbygdsinriktat, skeptisk mot alla slags utopier och förespråkade sparsamhet med statens pengar. Partiet bildades i och med att många jordbrukare och landsbygdsbor inte ansåg att de etablerade socialistiska, konservativa och liberala partierna med industrialistiskt fokus tog till vara deras intressen, och sammangick senare med Jordbrukarnas Riksförbund vilket tillkom efter bondetåget 1914. I takt med folkhemmets uppbyggnad, med urbanisering och landsbygdens avfolkning som följd, blev decentralisering partiets främsta ledord. Partiideologin blev utopisk och det decentraliserade samhället blev målet. Samtidigt fick liberala strömningar större genomslag i partiet och individen betonades. För att bredda sitt spektrum ändrades partinamnet 1957 till Centerpartiet och senare fick ekologiska värderingar fäste. Centerpartiet har karaktäriserats av pragmatism och har genom åren samarbetat med såväl socialdemokraterna som de borgerliga partierna. Partiet sammanfattar i idéprogrammet sin ideologi som ekohumanism[2], men beskriver sig numera oftare som ett grönt socialliberalt parti[3]. Partiet har sedan de låga väljarstöden från slutet av 1990-talet intagit en tydlig borgerlig och liberal profil[4][5], något som möjliggjorde lanseringen av Allians för Sverige hemma hos centerledaren i Högfors 2004[6]. Centerpartiet vill att Sverige skall styras enligt federalismens principer och verkar enligt egen utsago för ett öppet samhälle, partiet menar också att dess politik utformas med den enskilda människan som utgångspunkt.

Centerpartiet är traditionellt sett starkare i kommuner och landsting, än vad man är på det nationella planet. Centerpartiet har sitt starkaste stöd i Gotlands och Jämtlands läns riksdagsvalkretsar. Huvudartikel: Centerpartiets historia

Centerpartiets historia går tillbaka till bildandet av Bondeförbundet i Falköping 1913. Detta gick samman med Jordbrukarnas Riksförbund 1921. Partiet bildades som en självständig och folklig politisk kraft inriktad på att föra landsbygdsbefolkningens talan.

Före partiets bildande var landsbygdsborna politiskt splittrade och missgynnade i många avseenden. Partiet var ett intresseparti för bönderna och sökte att på olika vis gynna denna grupp.

Partiet kom 1933 överens med Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering om ett paket som har kommit att kallas "kohandeln". I utbyte mot prisregleringar på jordbruksvaror fick regeringen stöd för olika arbetsmarknadsåtgärder. 1936 kunde Bondeförbundet bilda en tremånadersregering. Efter andrakammarvalet 1936 ingick partiet i en koalitionsregering med Socialdemokraterna. Bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister och partiet medverkade också i samlingsregeringen under andra världskriget.

När väljarstödet för socialdemokraterna sviktade några år efter andra världskriget sökte statsminister Tage Erlander stöd hos Bondeförbundet och ett regeringssamarbete kom till stånd 1951 efter Koreakrisens ekonomiska oroligheter. Ett villkor för samarbetet var att socialdemokraterna lade socialiseringen åt sidan, som Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund uttrycke det. Hedlund blev inrikesminister, Sam B. Norup blev jordbruksminister, Ivar Persson i Skabersjö blev ecklesiastikminister och Hjalmar Nilson i Spånstad blev konsultativt statsråd med ansvar för vägfrågor.

Den första kvinnliga riksdagsledamoten för centern var Gerda Svensson som kom in i första kammaren 1945. 1969 kom de första två centerkvinnorna in i andra kammaren, en av dem Gunnel Jonäng. Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti blev 1985 Karin Söder (c).

I ATP-frågan formulerade Bondeförbundet/centerpartiet en egen linje: "personliga frivilliglinjen". Det var den enda linje som överlämnade makten över pensionssparandet åt individerna. Socialdemokraterna förspråkade en statskollektivistisk linje medan högern och folkpartiet förespråkade att arbetsmarknadens parter skulle avgöra.
Thorbjörn Fälldin, centerpartistisk statsminister

Pensionsfrågan innebar att Bondeförbundet lämnade regeringen 1957. Partiet utvecklades från ett intresseparti för landsbygden till ett idéburet med decentralisering och miljöfrågor som ledstjärna. Partiledaren Hedlund genomdrev namnbytet till Centerpartiet och partiet blev mera utpräglat borgerligt. Centerpartiet och Folkpartiet började 1962 att utveckla mittensamverkan, som kulminerade i ett försök till sammangående 1973. Hedlunds tydliga opposition mot socialdemokraterna gav resultat och partiet växte i opinionen. Hedlunds efterträdare Thorbjörn Fälldin kunde leda partiet till att bli det största borgerliga i valet 1973.

Fälldin var tydlig motståndare till kärnkraft men när han efter valet 1976 kunde bilda regering tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna tvingades han gå med på att ladda kärnkraftreaktorn Barsebäck 2. Oenigheten om kärnkraften ledde till regeringens avgång hösten 1978.
Maud Olofsson, partiledare, vice statsminister och chef över Näringsdepartementet.

Efter valet 1979 fick Fälldin en ny chans att bilda en trepartiregering. Kärnkraftsfrågan hade avförts genom kärnkraftsomröstningen men efter "den underbara natten" lämnade Moderaterna regeringen i maj 1981. Fälldin fick regera vidare tillsammans med Folkpartiet och denna regering fick bland annat ta hand om en grundstött sovjetisk ubåt, U 137, i oktober 1981.

Efter valet 1982 befann sig partiet åter i opposition. Inför valet 1985 krävde Centerpartiet sänkt matmoms. Partiet hade också ett tekniskt samarbete med KDS och de två partierna gick till val under namnet Centern.

Valet gick dock dåligt och kritiken riktades mot partiledaren Fälldin som valde att avgå. Han efterträddes av Karin Söder som blev Sveriges andra kvinnliga partiledare. Hennes tid som partiledare blev dock kort och hon efterträddes 1987 av Olof Johansson.

Centerpartiet medverkade i Carl Bildts regering 1991–1994. Som miljöminister hade Johansson ansvaret för handläggningen av den då planerade Öresundsförbindelsen. När regeringen i juni 1994 beslöt att ge sitt tillstånd för projektet valde Johansson att lämna regeringen, men partiet kvarstod i koalitionen till slutet genom att övriga centerstatsråd stannade på sina poster.

Mellan 1995 och 1998 samarbetade Centerpartiet med den socialdemokratiska regeringen för att genomföra vissa ekonomiska reformer samt reformer för att förändra Sveriges försvar. När Johansson avgick sommaren 1998 efterträddes han av Lennart Daléus. Vid valet 1998 fick Centerpartiet ett stöd på drygt fem procent, det sämsta i partiets historia.

I februari 2001 efterträddes Daléus av Maud Olofsson. Partiet medverkade i Allians för Sverige inför riksdagsvalet 2006 då de med 7,9 % av rösterna blev Sveriges tredje största parti och tillsammans med de tre andra partierna i alliansen lyckades genomföra ett regeringsskifte.

Junilistan

Junilistan är ett tvärpolitiskt svenskt parti, bildat 2004. Junilistan samlar Sveriges EU-kritiker och leds av Sören Wibe. Partinamnet kommer av att det grundades inför valet till Europaparlamentet i juni 2004. Junilistan har två mandat i Europaparlamentet och blev Sveriges tredje största parti vid EU-valet i juni 2004 med 14,5 procent av rösterna.

Junilistan kommer på nytt att ställa upp i valet till Europaparlamentet 2009. Efter partiets nomineringsval kunde Junilistan fredagen den 23 januari presentera listan över de personer som kandiderar till Europaparlamentet. Efter Junilistan har ambitionen att vara ett tvärpolitiskt alternativ är kandidaternas tidigare hemvist i enligt den traditionella höger/vänster-skalan jämnt fördelad.

I Sifos partisympatiundersökning den 25 januari 2009 uppgav 2 procent att de skulle rösta på Junilistan om det var val idag. "Starkt av Junilistan att ligga på 2 procent när det inte är någon som har hört talas om dem på länge" var statsvetaren Henrik Oscarssons kommentar när nyheten presenterades i Svenska Dagbladet.[1] Avsaknaden av formell förkortning på partiet har gjort att (Juni), (J) och (JL) kommit att användas.Första gången som Junilistan presenterade sin politik var inför Europaparlamentsvalet 2004 på DN Debatt i februari 2004.[2] Partiet vill motarbeta en förskjutning av den politiska makten från Sverige till EU. Junilistans vision är ett EU byggt på principerna om subsidiaritet, där de politiska besluten läggs på lägsta möjliga nivå. EU skall begränsas ”till att administrera och upprätthålla den inre marknaden och till att hantera gränsöverskridande frågor inom miljö, kemikalieanvändning och dylikt.”[3] Junilistan vill också ha en ”flexibel integration” där länder med gemensamma intressen på ett område skapar en organisation för just den uppgiften, utan att ”pressa in alla möjliga frågor i EU:s ramverk”. EU:s huvuduppgift är att ”säkerställa en fri inre marknad för ett demokratiskt Europa på marknadsekonomins grund.”[4]

Inför Europaparlamentsvalet 2004 formulerade Junilistan parollerna: "Europa ja - EU-stat nej", "Ja till EU-medlemskap" men "Nej till Europas Förenta Stater", "Ja till EU:s inre marknad", "Nej till grundlagsförslaget" samt "Ja till folkomröstning". I riksdagsvalet 2006 utformade partiet tre pelare som utgångspunkt för sin kampanj: "Ja till Europa - nej till EU-stat", "Makten ut i landet" och "Riktiga jobb åt alla". Partiet fortsatte även att driva krav på folkomröstningar om EU-konstitutionen.

Enligt Junilistans senaste idéprogram[5] säger man nej till Lissabonfördraget och kräver en folkomröstning om författningsförslaget med anledning av fördraget. Partiet vill också att riksdagen ska göra en subsidiaritetsprövning för alla förslag från EU, vilket innebär att arbetsrätten och bistånds-, skogs-, bostads-, jakt-, och energipolitiska frågor skall bestämmas i Sverige samt att offentlighetsprincipen och allemansrätten bevaras.

Ställningstaganden [redigera]

* Samarbete i försvars-, säkerhets- och valutafrågor bara skall engagera de länder som vill delta.

* Sverige skall få ett formellt undantag vad gäller euron.

* EU:s makt i jordbruks- och regionalpolitiska frågor minskas.

* EU:s institutioner utsätts för kostnadskontroll och nedskärningar.

* EU:s biståndspolitik avskaffas och EU:s tullar på j Historia [redigera]

Initiativet till Junilistan togs av nationalekonomen Nils Lundgren, f.d. chefen för Sveriges Riksbank Lars Wohlin, nationalekonomen och PR-konsulten Jesper Katz, Jan Å Johansson och Eva Nisser.[12]

Junilistan skapades efter Sveriges nej i folkomröstningen om euron i september 2003 då som ett tvärpolitiskt alternativ för EU-skeptiker som tyckte ”att Sverige skall vara medlem i EU men …[inte]… bidra till framväxten av en EU-stat.”[13] Från början hade Junilistan endast sex medlemmar, som också utgjorde styrelsen, och som valde Nils Lundgren till partiledare. Till Junilistan knöts också ett förtroenderåd bestående av ett tjugotal personer med specialkompetens på olika områden. Inför Europaparlamentsvalet presenterades en tvärpolitisk lista där kandidaternas namn åtföljdes av politisk beteckning (typ socialdemokrat, kristdemokrat, allmänborgerlig, liberal osv.) så att väljarna kunde kryssa en EU-kritisk kandidat med samma ideologi som väljaren identifierade sig med.[14]

I Europaparlamentsvalet nådde Junilistan framgångar och uppnådde 14,5 procent av rösterna. Detta gav partiet tre av nitton svenska mandat i Europaparlamentet och partiet representerades av Nils Lundgren, Lars Wohlin och Hélène Goudin.

Den 3 oktober 2005 meddelade Junilistan att partiet ställde upp i riksdagsvalet 2006. I DN/TEMOs oktobermätning 2005 tog partiet väljare från både höger och vänster och uppnådde 4,5 procents väljarstöd.[15] En månad senare i SCB:s stora partisympatiundersökning fick Junilistan cirka 3,5 procent. [16] Den 8 april 2006 meddelade Europaparlamentarikern Lars Wohlin att han gick över till Kristdemokraterna.[17] Under våren 2006 gick ett förslag till partiprogram ut på remiss till partiets sympatisörer. Partiprogrammet antogs sedan av ett årsmöte i juni 2006.

Junilistans valresultat 2006 blev ett bakslag för partiet. Mycket få av kandidaterna lyckades få mer än 50 personröster och partiet fick totalt 26 000 röster eller 0,47 procent, att jämföra med ca 363 000 röster i EU-parlamentsvalet två år tidigare. På partiets Junimöte 2007 beslutade Junilistan att koncentrera politiken på Europaparlamentet och inte ställa upp i inhemska val. Den 16 mars 2008 meddelade Nils Lundgren att han skulle avgå som partiledare. På Junimötet 2008 beslutades att införa ett delat partiledarskap och den 6 juli 2008 efterträddes Nils Lundgren av Annika Eriksson och Sören Wibe. Till vice ordförande utsågs Hélène Goudin och Björn von der Esch. Sören Wibe blev ensam partiledare för Junilistan den 22 januari 2009 efter att Annika Eriksson valt att avgå i protest[18]. Idag (2008) representeras Junilistan i Europaparlamentet av Nils Lundgren och Hélène Goudin.

Socialdemokraterna

socialdemokratiska arbetareparti (förkortat S eller SAP) grundades 1889 och är Sveriges största politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksdag. Partiet befinner sig däremot sedan valnederlaget 2006 i opposition. Partiledare är Mona Sahlin och på valsedlar använder man av tradition partibeteckningen Arbetarepartiet – Socialdemokraterna. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Socialdemokraterna har kallats Sveriges statsbärande parti och har innehaft regeringsmakten huvuddelen av tiden efter 1930-talet. Ursprungligen var Socialdemokraternas mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg. Tidigt kom man emellertid att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvansvärda samhället blev istället folkhemmet, med allmän välfärd försäkrad genom en stark offentlig sektor, finasierad av skatter. En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i löntagarfonderna. I och med 1980-talets tredje vägens politik har partiet emellertid tagit visst intryck av socialliberalismen och rört sig närmare den så kallade politiska mitten[1]. Partiets officiella ideologi är socialdemokrati och Socialdemokraterna betonar vikten av en omfattande fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov[2].

I Europaparlamentet ingår partiet i den socialdemokratiska gruppen Europeiska socialdemokratiska partiet (ESP). Partiet är en del av Socialistinternationalen. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i Norrbottens och Västernorrlands läns riksdagsvalkretsar. Början [redigera]
August Palm

Den 6 november 1881 höll August Palm ett tal i Malmö, som betraktas som det första socialistiska anförandet i Sverige. Det hade rubriken Hvad vilja socialdemokraterna?

Redan i detta första tal agiterade August Palm för en av socialdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rösträtten. Vid den tidpunkten var rösträtten förbehållen män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Den omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.

Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Fackföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som facklig centralorganisation fram till 1898 då LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska arbetarrörelsen.

Hjalmar Branting blev år 1896 Sveriges förste socialdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberaler i Stockholm.

Axel Danielsson skrev det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska socialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897.

1900-talets första årtionde [redigera]
Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av Hjalmar Branting

År 1902 uppmanade socialdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en rösträttreform som bara skulle utsträcka rösträtten till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberalernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rösträtt till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.

År 1905 blev det maktskifte när en liberal regering tillträdde. Liberalerna blev största parti och socialdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades.

Partiet förstod tidigt vikten av utbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till arbetarrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.

År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande arbetskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkde arbetare som var fackligt aktiva.Arbetsgivarna var tvungen att sluta med dessa metoder då de inte fick något politisk stöd från Libralerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "Bränsle för klasshat" och "Återfall i barbariskt tyranni".[3] Både Socialdemokrater och Liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktigt del i en demokrati.


År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes då en majoritet i riksdagen ville ha proportionella val. Socialdemokraterna såg detta som ett svek. Per Albin Hansson kallade det "liberal ynklighet".

Mellan 1906 och 1908 blir Hinke Bergegrens Ungsocialister uteslutna ur partiet p.g.a. sina anarkistiska tendenser.

År 1909 utbröt den så kallade "storstrejken", en generalstrejk, som ett svar på att SAF proklamerade en allmän lockout för att få stopp på ett antal lokala lönekonflikter. Storstrejken blev en storskalig nationell kraftmätning mellan den socialdemokratiska arbetarrörelsen och arbetsgivarna, som slutade i nederlag för arbetarrörelsen. Det ledde till att både socialdemokraterna och fackföreningarna tappade mycket av det folkliga förtroende man vunnit under det radikala sekelskiftesdecenniet. LO:s medlemsantal halverades och det tog nästan tio år innan man återhämtat sig. Erfarenheterna av storstrejken tolkades på olika sätt inom arbetarrörelsen. En minoritet, som menade att nederlaget berodde på undfallenhet av LO:s ledning och felaktiga organisationsprinciper, bildade året därpå den syndikalistiska organisationen SAC, medan många socialdemokrater kom att tvivla på den öppna klasskampen som en framkomlig väg att förbättra arbetarnas ställning, och stärktes i sin övertygelse om vikten att med demokratiska medel vinna den politiska makten.

1910-talet [redigera]
Hjalmar Branting, partiledare 1907-1925

1911 skrev socialdemokraterna in kravet på republik i partiprogrammet.

1914 var det kris i landet och Sverige var väldigt nära en revolution. Socialdemokraternas ledning motsatte sig en revolution samtidigt som partiet var splittrat. Bland annat det dåvarande ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, tvivlade på parlamentarismen då man ansåg det bara skulle leda till en borgerlig demokrati.

Det revolutionära läget i Sverige lyckades till viss mån dämpas genom att allmän rösträtt för män infördes. Detta införande skedde till största i samarbete mellan socialdemokraterna och liberalerna. Högerpartiet vek sig i frågan då man ansåg att införande av allmän rösträtt för män var bättre än en revolution, likt den som skett i Ryssland.

I samband med första världskrigets utbrott splittrades den internationella arbetarrörelsen i en socialdemokratisk och en kommunistisk gren. Förloppet tog sin början i det tyska partiet, vilket var dåtidens största och mest betydelsefulla. En minoritet med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen bröt sig ur partiet och bildade det revolutionära Spartacusförbundet.

I Sverige kom partisplittringen tre år senare efter en period av ökande inre motsättningar. En vänsteropposition med fäste framför allt i ungdomsförbundet ville följa det ryska exemplet och ansåg att tiden var mogen för det våldsamma klasskriget. Partimajoriteten menade att en sådan politik skulle få katastrofala konsekvenser. Konflikten ställdes på sin spets när minoriteten i riksdagsgruppen förklarade att den inte ansåg sig bunden av majoritetsbeslut i partiet. På Brantings förslag antog kongressen 1917 en resolution som i praktiken skiljde ungdomsförbundet från partiet och uteslöt vänsteroppositionen. Vänsterfalangen bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som från 1921 hette Sverges kommunistiska parti (numera Vänsterpartiet).

Partiet fick ett nytt ungdomsförbund 1917, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som var mindre revolutionärt, var lojalt mot partiet och stod för demokratisk socialism.

Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, regeringen Edén, bildades 1917 och var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet. Regeringens första beslut var att frige Anton Nilson som hade deltagit i Amaltheadådet.

1917 var det oroligt i Sverige, demonstrationer förekom i hela landet för rösträtt. Den liberala-socialdemokratiska regeringen försökte få en uppgörelse med högerpartiet. På hösten 1918 föreslog regeringen för riksdagen allmän och lika rösträtt för män över 21 år. Vid riksdagsbehandlingen höjdes åldersgränsen till 23 år vid kommunala val och 27 år vid landstingsval. Dessutom skulle man ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet. Man fick inte heller vara försatt i konkurs, ej vara förklarad omyndig eller vara omhändertagen av fattigvården.

Det finska inbördeskriget 1918 gjorde att de revolutionära grupperna vädrade morgonluft igen. Men partistyrelsen tog avstånd från revolutionen och vägrade sända hjälp till de röda i Finland.

1919 infördes 8 timmars arbetsdag, ett socialdemokratiskt krav sedan många år.

1920-talet [redigera]

När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som statsminister.

Det nya partiprogrammet från samma år hade inskärpt vikten av ökat statsägande och statlig kontroll över näringslivet. Den nytillrädda regeringen tillsatte Socialiseringsnämnden för att ta itu med saken. Rickard Sandler blev nämndens ordförande och Nils Karleby dess sekreterare. Nämnden kom att finnas kvar till mitten av 1930-talet, men det enda bestående resultatet av dess arbete var myndighetsformen affärsdrivande verk för så kallade naturliga monopol (till exempel Posten fram till 1988 och SJ till 2001). Samma år tillsattes också en utredning om ekonomisk demokrati under ledning av Ernst Wigforss, som inte heller den kom fram till några skarpa förslag. Socialiseringsfrågan och planhushållningsdiskussionen framkallade starka motreaktioner från borgerligheten, tydligast manifesterat under kosackvalet 1928, då socialdemokraternas samarbete med kommunisterna under beteckningen Arbetarepartiet kritiserades hårt. Samtidigt gick uppfattningarna isär inom socialdemokratin, där en del närmade sig ett funktionssocialistiskt synsätt, medan andra ville se radikala ingrepp i ägandet och ägandets rättigheter. Stridigheterna i socialiseringsfrågan fortsatte ända till kongressen 1932.

1928 formulerade Per Albin Hansson socialdemokraternas vision om folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."[källa behövs]1921 var kampen om rösträtt vunnen då även kvinnor fick allmän och lika rösträtt.

1921 hade riksdagen beslutat att införa en möjlighet att anordna rådgivande folkomröstningar för att på detta sätt öka demokratin. Partiet drev frågan starkt.

Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige hölls 1922 och riksdagen följde omröstningens utslag och förbjöd icke försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var rädda att det skulle öppna för illegal handel med sprit som inte staten skulle kunna kontrollera.

1930-talet [redigera]
Gustav Möller i mitten av 1920-talet. Möller hade en stor betydelse för socialdemokraternas socialpolitiska reformer.

1930 hölls Stockholmsutställningen, där funktionalismen introducerades för en svensk publik. Denna arkitekturstil och de stadsplaneringsideal den förde med sig kom sedan att få en viktig roll för den socialdemokratiska politiken från 1930-talet och framåt, inte minst i samband med de massiva rivningar av äldre bebyggelse som företogs i många svenska städer under 1960- och 1970-talen. Rent allmänt hävdas det ibland att den svenska socialdemokratin snarare hade moderniteten än marxismen som bärande ideologi för sina folkhemstankar; ett nytt samhälle skulle byggas upp utan hänsyn till det förgångna. Drivkrafterna för detta var två. Å ena sidan drog man med förnuftet slutsatsen att det var nödvändigt att modernisera såväl den ekonomiska produktionen som bostadsbeståndet för att åstadkomma en standardhöjning för befolkningens flertal. Å den andra fanns hos den generation socialdemokrater det handlar om, som själva ofta hade växt upp i förslummade och sanitärt undermåliga arbetarområden, ett starkt känslomässigt patos att utplåna vad man uppfattade som mänskligt ovärdiga sociala miljöer, och de var blinda för de värden yngre generationer kan se i äldre bebyggelse.

Kampen mellan reformister och revolutionärer inom SSU och partiet fortsatte under lång tid. Händelser som Ådalshändelserna gjorde att vissa förespråkade en väpnad kamp.

I takt med att Socialdemokraterna och SKP i riksdagen fick en allt större andel av ledamöterna minskade stödet för de som argumenterade för väpnad revolution. Partiet ville också minska motsättningarna genom ge de oppositionella ledande poster. Ivar Vennerström blev socialminister och Arthur Engberg blev ecklesiastikminister.

Efter andrakammarvalet 1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering, Regeringen Hansson I. Regeringen var en minoritetsregering men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Krisprogrammet innebar bland annat:

* 90 000 arbeten i den offentliga sektorn.
* Kravet på att ta erbjudet arbete för att inte förlora försörjningsstödet gällde inte längre arbetsplatser inblandade i en arbetsmarknadskonflikt
* Priserna på mjölk, ägg, spannmål och smör reglerades.
* Slakterilånsfond bildades.

Socialdemokratisk valaffisch 1936.

Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna till 45,9 procent och hade fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Ännu en gång förvånade socialdemokraterna då man valde att bilda koalitionsregering med Bondeförbundet, trots att man hade majoritet i riksdagen tillsammans med SKP. Per Albin Hansson sa: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrat kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även arbetsmarknaden och Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF fick stor betydelse för svensk arbetsmarkandspolitik lång tid fram över.

1939 bildades en samlingsregering när finska vinterkriget bröt ut.

Under 1930-talet hade både bondeförbundet och folkpartiet gått politiskt åt vänster medan högerpartiet isolerats. Genom regeringsmakten hade socialdemokraterna också lyckats landsätta flera politiska reformer.

1940-talet [redigera]
Den nyutnämnda samlingsregeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Från vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.

Samlingsregeringen (alla riksdagspartier förutom SKP var med) valde tidigt att vara neutral i kriget.

När Finland anfölls av Sovjetunionen blev det opinion i Sverige för att understödja Finland militärt men regeringen gick inte med på öppen hjälp. Finland fick dock militär utrustning: 90 000 gevär och 225 kanoner med mera. Försvaraktivismen var stor i landet och till exempel bildade man i SSU skytteföreningar.

1940 anfölls Danmark och Norge av Tredje riket. Det årets första maj-demonstrationer gjordes till en nationell samling där människor från alla politiska läger kunde delta under parollen "För Sveriges fred och oberoende".

Kort efter anfallet på Norge krävde tyskarna att få skicka trupper mellan Norge och Tyskland på svenska järnvägar. Den 18 juni tillät samlingsregeringen transporter genom Sverige. Internt kritiserade SSU moderpartiet för att vara för fega mot nazisterna.

Valet 1940 var partiets största valseger, då 53,8 % röstade på socialdemokraterna.

Valet 1944 minskade socialdemokraternas andel av rösterna till 46,7 %.


1980-talet [redigera]

Boforsaffären
Palme sörjs i Stockholm 1986.
Ingvar Carlsson, partiledare 1986–1996

Efter Harrisburgolyckan gjorde partiet en omsvängning vad gäller sin positiva syn på kärnkraften. Flera ledande socialdemokrater framträdde som anhängare till avveckling, bland andra Alva Myrdal.

Man samarbetar med Folkpartiet och gör den största förändringen att av skattesystemet sedan 1950-talet.Den underbara natten 1981

SSU kastade 1981 ut trotskisterna ur förbundet. Partiet följde upp med att utesluta trotskisterna på partistyrelsemötet i april 1982. De uteslutna medlemmarna bildade senare ett eget parti, Rättvisepartiet Socialisterna.

1982 inför man Lagen om anställningsskydd.

1982 vinner socialdemokraterna valet efter att förlorat två val i rad.

1983 infördes kollektiva löntagarfonder.

1986 mördades Olof Palme den 28 februari i korsningen Tunnelgatan - Sveavägen. Han efterträddes av Ingvar Carlsson. Mordet blir trauma för både landet och partiet.

1987 avskaffas den fackliga kollektivanslutningen. Denna innebar att den som var med i en fackklubb som vid ett årsmöte beslutat att vara med i det socialdemokratiska arbetarepartiet automatiskt blev partimedlem.

1990-talet [redigera]
Göran Persson, partiledare 1996–2007.
Mona Sahlin, partiledare sedan 17 mars 2007.

Socialdemokraterna genomdrev en pensionsreform då det gamla systemet visar sig vara kostsamt.

Vid valet 1991 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Vid valet 1994 fick Ingvar Carlsson på nytt bilda regering. De följande åren krävde stora neddragningar i de socialpolitiska systemen för att på sikt ordna upp statsfinanserna. I riksdagen samarbetade socialdemokraterna ofta med centerpartiet för att få igenom sina förslag.

Tobleroneaffären gör att Mona Sahlin måste lämna regeringen.

Efter Ingvar Carlssons avgång som partiledare 1996 följdes han av Göran Persson.

Vid valet 1998 gick socialdemokraterna tillbaka men behöll makten genom ett organiserat samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.

2000-talet [redigera]

Trots att Sverige hörde till de länder i västvärlden som hade lägst arbetslöshet förblev arbetslösheten på en nivå som var oacceptabel ur socialdemokratisk synvinkel.[källa behövs] Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med utbildningsinsatser och andra åtgärder lyckades inte förhindra att den insider/outsider-problematik som sedan 1970-talet präglat Västeuropa också fick fäste i Sverige.

Vid partikongressen i Västerås 2001 skrev man in i partiprogrammet att man är ett feministisk parti.

En stor förändring i samhälle som partiet var med och genomförde var att Svenska Kyrkan inte skulle vara en statskyrka.

En annan stor förändring var att homosexuella fick rätt att ingå registrerat partnerskap och ansöka om adoption.

Samtidigt ledde de uppdriva produktivitets- och prestationskraven i arbetslivet till att ett ökat antal människor sorterades ut i långtidssjukskrivning och förtidspensionering.

Socialdemokraterna kunde sitta kvar i regeringsställning efter valet 2002.

2002 21 Januari SSU:aren från Östersund, Fadime Sahindal, mördas av sin far. Det var ett så kallat hedersmord. Hon jobbade för jämställdhet och för rättigheter för unga kvinnor med utländsk bakgrund. SSU bildar en minnesfond 2003 för hedra minnet av Fadime.

I september 2003 mördades utrikesminister Anna Lindh, av många ansedd som trolig efterträdare till Göran Persson. Kort därefter röstade svenska folket nej till införandet av euron, vilket innebar ett bakslag för socialdemokraterna då de tillhörde ja-sidan. Göran Persson har i en intervju i Aftonbladet (16/3-2007) tillkännagett att han såg Anna Lindh som sin efterträdare.

I maj 2004 avslöjade TV4 den så kallade Egyptenaffären.

Huvudartikel: Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna dataintrång i det interna nätverket SAPnet, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom folkpartiet att avgå från sina poster och även den SSU ombudsman som varit delaktig.

Valet 2006 september blev det sämsta valet som socialdemokraterna har gjort sedan 1914, samtidigt som Allians för Sverige fick riksdagsmajoritet och därmed fick i uppdrag att bilda ny regering. Socialdemokraterna fick dock 34,99% av rösterna, och fortsatte därmed att vara riksdagens största parti. På valnatten erkände sig Göran Persson besegrad och förkunnade också sin avgång som partiordförande.

Mona Sahlin blev i januari 2007 valberedningens kandidat till ordförande. 17 mars 2007, på en extrainsatt partikongress, valdes hon till partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Det var ett historiskt val då hon blev partiets första kvinnliga ordförande.

Partiet bytte taktik när det gällde att möta Sverigedemokraterna då Mona Sahlin gick med på en debatt i TV med deras partiledare[4]. Åsikterna om denna strategi var delade inom partiet[5].

Den 8 oktober 2008 deklarerade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de inleder ett samarbete, i första hand inför valet 2010 men även på längre sikt. Vänsterpartiet lämnades utanför, vilket väckte missnöje hos dess ordförande Lars Ohly, men även hos vissa fackliga företrädare, bland andra LO:s orförande Wanja Lundby-Wedin. Förhandlingar och samarbete med Vänsterpartiet fortsatte dock i andra sammanhang och enligt uttalande av partiledaren Mona Sahlin den 10 oktober 2008 lämnades dörren öppen även för diskussioner om valsamverkan.

Den 8 december 2008 förklarar de tre oppositionspartierna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att de är beredda att regera tillsammans efter en eventuell seger i 2010 års riksdagsval.

Moderaterna

Moderata samlingspartiet (M), Moderaterna, är ett svenskt politiskt parti som grundades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet, och som tidigare även använt sig av partibeteckningarna Högerns riksorganisation samt Högerpartiet. Moderaterna är Sveriges näst största riksdagsparti och landets tredje största parti medlemsmässigt. Moderaterna ingår tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige, som sedan valet 2006 regerar Sverige. Moderaterna är det ledande partiet inom Alliansen och Fredrik Reinfeldt är såväl Moderaternas partiledare som Sveriges statsminister.

Moderaterna har sina rötter i Lantmannapartiet och var vid sitt bildande mycket konservativt och betonade vikten av institutioner som den svenska monarkin, rättsväsendet och försvaret, samt vikten av att skynda långsamt i rösträttsfrågan. Från det nya partiets sida ville man dessutom värna den individuella och ekonomiska friheten mot det man benämnde "socialismens kränkningar"^[1]. Partiet kom att helt acceptera allmän och lika rösträtt 1918 på grund av den utbredda rädsla som fanns inom partiet för en svensk revolution, liknande den ryska.^[2] Efter att demokratiseringsprocessen av Sverige var färdig inleddes en modernisering inom partiet och under hela 1900-talet influerades man påtagligt av liberalism och då främst marknadsliberalism i olika former. Den här ideologiska strömningen, jämte den ursprungliga konservativa, gav sedermera upphov till partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. Moderaterna kom att försvagas gentemot den övriga borgerligheten på 1930-talet och var inte längre det största borgerliga partiet, något man blev igen först i slutet av 1970-talet, en status som gällt sedan dess. När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades de Nya Moderaterna och partiet närmade sig den så kallade politiska mitten i Sverige genom att avvisa "skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt ha ett ökat fokus på socialpolitik och arbete.^[3] Genomgripande viktiga frågor för partiet är valfrihet, individens frihet gentemot kollektivet, fri företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna har sitt starkaste stöd i storstäderna. I 2006 års val till riksdagen hade Moderaterna särskilt stor framgång i Stockholm, där partiet fick drygt 38 % av rösterna och kammade hem mer röster än vad de röd-gröna partierna fick tillsammans i Stockholms läns valkrets.^[4]

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar [redigera]

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare). Från början präglades partiets politik av patriotism och konservatism, men med tiden har liberalismen successivt vuxit sig allt starkare i partiet.

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.

1930-talet [redigera]

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Man organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

Samlingsregeringen 1939-1945 [redigera]

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945-1980 [redigera]

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare. Partiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i EEC (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade man börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969 bytte partiet till nuvarande namn.

Med det vänsterradikala tonläge som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, men partiledaren Gösta Bohman vände i stället detta till en framgång och lockade till sig många väljare som reagerade mot den så kallade 68-vänsterns antiliberala budskap. Vid valet 1976 blev det borgerlig majoritet i riksdagen och partiet kom att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins två första regeringar 1976-1978 och 1979-1981.

1980-1999 [redigera]

1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén under den så kallade "underbara natten" träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet 1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.

Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.

2000-talet [redigera]

statsminister sedan 2006

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett stort förändringsarbete av moderaterna. Grunden för förändringarna hade visserligen lagts i samband med att man arbetade fram ett nytt idémanifest ("Land för hoppfulla"), redan 1997, men det blev uppenbart att partiet behövde reformeras. Partiordföranden Bo Lundgren avgick 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt samma år.

Den nya partiledaren sjösatte en förnyelse av partiet och lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet kom att fokuserade på huvudfrågorna:

• "Det skall löna sig att arbeta"
• Satsningar på välfärden; främst skola, vård och omsorg
• "Nolltolerans mot brott"

Reinfeldts fördjupade även det borgerliga samarbetet inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige, som ett tydligt regeringsalternativ till den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Reinfeldts förnyelse av partiet blev en stor succé för Moderaterna i riksdagsvalet 2006 Moderaterna fick 26,23% av rösterna, och gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1928.

Moderaterna lyckades med övriga partier i Allians för Sverige vinna över socialdemokraterna, och dess två samarbetspartier, som innehaft regeringsmakten sedan 1994. Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen för en majoritetsregering (regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.