Koala

Koalan (Phascolarctos cinereus) är ett australiensiskt trädlevande pungdjur och den enda resenta (nu levande) arten i familjen Phascolarctidae samt i släktet Phascolarctos. Den har tidigare kallats pungbjörn och koalabjörn vilket är missvisande eftersom den saknar släktskap med björnar.

Benämningen koala kommer från ursprungsbefolkningens språk, och betyder "den som sällan dricker". [2] Kännetecken [redigera]

Vikten varierar mellan 5 och 14 kg och längden mellan 60 och 85 cm. Koalan har en förkrympt svans och ullig, tät päls som är grå på ovansidan och vitaktig undertill. Den har ett stort huvud med stora runda öron och stor nos. Första tån på bakfoten är vänd bakåt och är knubbig, medan den andra och tredje tån nästan är helt sammanväxta, fast med åtskilda klor. På framfoten kan första och andra tån sättas mot de övriga, vilket ger en god gripförmåga.

Koalor från de södra och kyligare delarna är större än de nordligare, och hanarna är större än honorna. En typisk koala från Victoria har längre och tjockare päls med mörkare grå färg, ofta med chokladbruna teckningar på ryggen och underarmarna, och har mer framträdande ljus teckning på magen och yviga vita örontofsar. Den typiska vikten är 12 kg för hanar och 8,5 kg för honorna. I det subtropiska Queensland är koalorna mindre (6,5 kg för hanar och 5 kg för honor) och har en korthårigare och ljusare grå päls. Variationen från en typ till en annan är kontinuerlig, och det finns avsevärda skillnader mellan individer i ett visst område.

Utbredning [redigera]

Koalor finns längs hela Australiens östkust, från trakten kring Adelaide till Kap York-halvön, och i lämpliga skogar inåt landet så långt som nederbörden tillåter. Koalan utrotades i början av 1900-talet i South Australia, men där har sedan dess djur från Victoria inplanterats.

Levnadssätt [redigera]

Koalorna lever ensamma och är vanligtvis tystlåtna, men hanen kan under parningstiden utstöta ett nasalt ljud som kan höras på nästan en kilometers håll.

Koalor äter nästan enbart på bladen av en stor grupp eukalyptusträd, och ibland vissa exotiska arter som mistelväxter och tristania-träd (släktet Tristaniopsis), men de föredrar vissa arter som varierar mellan olika områden. Av de 120 arterna eukalyptusträd är alla utom 20 giftiga för koalor.

Detta är troligen en evolutionär anpassning till en annars outnyttjad ekologisk nisch, eftersom eukalyptusblad har låg proteinhalt, en hög andel osmältbara substanser och innehåller terpentinämnen som är giftiga för de flesta djur. I likhet med vombater och sengångare har koalan en låg ämnesomsättning för att vara ett däggdjur, och vilar orörliga cirka 20 timmar per dygn, sovande omkring 19 timmar. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten. En genomsnittlig koala äter ett halvt kg eukalyptusblad per dygn, och tuggar dem till en fin pasta innan den sväljer dem. Levern tar hand om de giftiga substanserna, och tarmarnas nedre del är stor för att utnyttja födans näringsinnehåll maximalt. Mycket av detta sker genom bakteriell jäsning – mödrarna matar vid avvänjningen sina ungar med en speciell mjuk avföring som är rik på dessa bakterier och ger dem på detta vis denna nödvändiga matsmältningshjälp.

Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid, tills inkräktaren går därifrån.

Honorna är enstöriga och håller sig inom ett visst hemområde som de sällan lämnar. I de bördigare områdena överlappar dessa, men där födan är knappare är de större och är mer exklusiva. Hanarna är inte territoriella, men tål inte varandras närvaro, speciellt inte under parningssäsongen: dominanta individer attackerar underlägsna, och de flesta vuxna hanar har ärr i ansiktet, öronen och underarmarna som resultat av detta.

Fortplantning [redigera]

Honorna blir könsmogna vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge varje år i cirka 12 år. Dräktigheten är 35 dagar. Tvillingar är mycket sällsynta. Vid födseln kravlar den mycket lilla ungen in i den nedåtriktade pungen på moderns mage (som kan stängas med en muskel) och fäster sig vid en av de två spenarna. Ungarna stannar gömda i pungen i cirka 6 månader och lämnar den helt efter 7 månader. De stannar med modern i ytterligare ett halvår, ridande på hennes rygg, och livnär sig på mjölk och blad tills avvänjningen är klar vid cirka 12 månaders ålder. Unga honor avlägsnar sig därefter till ett eget område i närheten, men unga hanar stannar ofta i moderns område tills de är 2 till 3 år gamla.

Systematik och evolution [redigera]

Koalan tillhör tillsammans med vombater underordningen Vombatoidea (eller Vombatiformes) i ordningen fåframtandade pungdjur. Koalan är den enda arten i familjen Phascolarctidae.

De äldsta kända fossil, som kan räknas till familjen Phascolarctidae, är cirka 25 miljoner år gamla. De är sällsynta, och består för det mesta bara av benbitar och tänder. För närvarande är tre utdöda släkten kända (Perikoala, Madakoala, Litokoala) som i stort sätt liknar den nu levande arten Phascolarctos cinereus.

Tre underarter har beskrivits, men dessa är mer godtyckligt uppdelade, och accepteras generellt inte som giltiga.

Koala och människor [redigera]

Koalan utrotades nästan i början av 1900-talet, den jagades huvudsakligen för pälsens skull. Men skyddsåtgärder har varit framgångsrika, och antalet individer har åter ökat kraftigt. Grupper blev ibland så stora att man tvingats till skyddsjakt. I isolerade områden med ett stort antal koalor varifrån migration inte är möjlig har man valt att förflytta djuren. Alternativet hade varit att lämna dem att förstöra alla födoträd och sen dö i svält. Vissa kolonier har drabbats hårt av sjukdom, speciellt klamydia (Chlamydia psittaci). Djuren får då starkt nedsatt kondition och dör i många fall om de inte får behandling. Sjukdomen sprids förutom vid parning också när ungen äter spillning från mamman, ett beteende som annars hjälper den att få rätt bakterieflora.

Klippkänguruer

Klippkänguruer (Petrogale) är ett släkte i familjen kängurudjur (Macropodidae). Allmänt [redigera]

Klippkänguruer förekommer i bergiga områden av nordvästra, östra och sydöstra Australien men saknas på Tasmanien. Det är medelstora känguruer som med undantag av arten Petrogale concinna når en kroppslängd (utan svans) av 50 till 80 centimeter och en vikt mellan 3 och 9 kilogram. Några arter har karakteristiska strimmor eller mönster på kroppen.

Klippkänguruer är aktiva på natten och gömmer sig under dagen i grottor eller bergssprickor. De har en väl utvecklad förmåga att klättra. Den långa yviga svansen tjänstgör sällan som stöd utan snarare som balanshjälp vid de mer än fyra meter långa hoppen över klipporna. Som alla kängurudjur är de växtätare. Vid mindre tillgång till gräs äter de även bark och rötter.

I motsats till andra mindre kängurudjur är deras bestånd mindre hotat, på grund av att införda konkurrenter som harar och får undviker deras avlägsna utbredningsområde.

Jätteflygfalang

Jätteflygfalang (Petauroides volans) är en art i familjen ringsvanspungråttor och den enda arten i släktet Petauroides. Djuret har en flygmembran men räknas inte till familjen flygpungekorrar.rots några överensstämmelser i kroppsbyggnaden mellan jätteflygfalang och flygpungekorrar skiljs de genom flygmembranens form och djurens beteende under flyget. Flyghuden är hos jätteflygfalang fäst vid armbågslederna och knäna. Under flyget sträcker djuret sina armbågsleder ut och håller händerna under buken. Från marken ser djuret därför trekantigt ut. Pälsens färg varierar mycket. Ryggen är svart, brun, gråaktig eller vit och buken är ljusare, oftast helt vit. Det finns även mörka individer med vitt huvud. Ansiktet kännetecknas av den korta nosen och de stora runda öronen. Den långa svansen bär med undantag av spetsens undersida hår och används ibland som gripverktyg. Jätteflygfalanger når en kroppslängd mellan 30 och 48 centimeter, en svanslängd mellan 45 och 55 centimeter och en vikt mellan 0,9 och 1,5 kilogram.

Utbredning och habitat [redigera]

Arten förekommer i östra Australien. Utbredningsområdet sträcker sig över delstaterna Queensland och Victoria. Habitatet utgörs av skogar, främst med eukalyptus men inga regnskogar.

Levnadssätt [redigera]

Jätteflygfalanger är aktiva på natten och vistas nästan hela livet i träd. I motsats till de mera snabba flygpungekorrarna gör de långsamma rörelser. Även deras förmåga att glida är mindre bra utvecklad. Å andra sidan kan de med hjälp av svansen byta riktning under flyget (upp till 90 grader).

Varje individ lever ensam och har ett revir av 1 till 3 hektar storlek. Territorier av honor överlappas ofta men hannarnas revir är avgränsade från varandra. De sover i trädens håligheter som de fyller med löv. Ibland har en individ upp till 18 sovplatser i reviret. Födan utgörs nästan uteslutande av eukalyptusblad.

Fortplantning [redigera]

Honor har två spenar i den välutvecklade pungen. Parningstiden börjar i mars och mellan april och juni föds vanligen ett ungdjur. Ungdjuret stannar upp till 6 månader i honans pung och vistas ytterligare 4 månader i honans bo. Ibland klamrar sig ungen fast vid honans rygg. Efter 10 till 13 månader är ungarna självständiga. De blir könsmogna efter två år och livslängden uppskattas till 15 år.

Hot [redigera]

Arten behöver ett habitat med många träd och är mycket känslig för skogsröjningar. IUCN listar arten trots allt som livskraftig.

Inkanäbbmöss

Inkanäbbmöss (Caenolestidae) är en familj i infraklassen pungdjur. I familjen finns de enda levande arterna av ordningen näbbmuspungdjur (Paucituberculata). Denna djurgrupp består av tre släkten med tillsammans 6 arter. Utbredning [redigera]

Inkanäbbmöss lever i västra Sydamerika. De förekommer i Colombia, Ecuador och Peru samt i södra Chile (på ön Chiloé och det nära liggande fastlandet).

Utseende [redigera]

Inkanäbbmöss liknar näbbmöss men klassas som pungdjur trots att honorna saknar pung. På grund av att det saknas näbbmöss i Sydamerika (med undantag av mindre områden i kontinentens norra del) var det möjlig för inkanäbbmöss att uppta deras ekologiska nisch. Inkanäbbmöss har ett långsträckt huvud, en kroppslängd mellan 9 och 13 centimeter och en nästan lika lång svans. Pälsen är mjuk och tjock och har oftast en brun, grå eller svartaktig färg.

Harvallaby

Harvallaby (Lagorchestes) är ett släkte i familjen kängurudjur (Macropodidae). Sitt namn fick dessa djur på grund av deras utseende och deras rörelsesätt som påminner om harar. Släktet består av fyra arter men två av dessa är redan utdöda. Arten tvärbandad harvallaby (Lagostrophus fasciatus) har ett liknande utseende men är inte närmare släkt med denna djurgrupp.

Allmänt [redigera]

Harvallaby har en lång och tät päls som är gråbrun eller rödaktig. De kännetecknas av en nos som är naken och en kort hals. Deras kroppslängd ligger mellan 30 och 45 centimeter och deras svans blir 40 till 50 centimeter lång. Vikten går upp till 5 kilogram. Harvallaby och huvudsakligen aktiva på natten och lever ensamma. Som alla kängurudjur är de växtätare.

Arterna [redigera]

* Av arten Lagorchestes asomatus som räknas som utdöd hittades 1932 en enda skalle i centrala Australien.
* Lagorchestes conspicillatus kännetecknas av rödaktiga fläckar kring ögonen. Arten är ganska talrik och förekommer i hela norra Australien.
* Lagorchestes hirsutus har en typisk tjock och gråbrun päls samt långa öron och stora svarta ögon. Den förekommer i mindre populationer på det australiska fastlandet och på de mindre öarna Bernier Island och Dorre Island som ligger framför Australiens västkust. Projekt att etablera dem i centrala Australien pågår.
* Arten Lagorchestes leporides fanns tidigare i sydöstra Australien men är numera utdöd. Omkring år 1890 iakttogs de sista individer av arten.

Grå jättekänguru

Grå jättekänguru (Macropus giganteus) är den näst största arten i familjen kängurudjur. Den största är röd jättekänguru. Kännetecken [redigera]

Djuret når en kroppslängd mellan 85 och 140 centimeter och därtill kommer en 75 till 100 centimeter lång svans. Vissa hannar blir dubbelt så tunga som honorna och når en vikt omkring 55 kilogram, den uppgår till högst 68 kg. Liksom andra känguruer har de kraftiga bakre extremiteter, korta främre extremiteter och ett långdraget huvud med stora öron. Den långa grova pälsen är silvergrå, individer som lever nära kustlinjen är vanligen ljusare än individer från inlandet.

Utbredning och habitat [redigera]

Arten förekommer i hela östra och sydöstra Australien samt på Tasmanien. De lever i olika habitat, bland annat öppna skogar, gräsmark och bergstrakter med träd.

Levnadssätt [redigera]

Grå jättekänguru är vanligen aktiv på skymningen, natten och gryningen. På dagen sover den i skuggan av träd eller klippor. De vistas hela livet i stort sätt i samma region men avgränsade revir finns inte.

Liksom flera andra kängurudjur rör sig arten på två olika sätt. När den äter går den på fyra extremiteter och de främre extremiteter fungerar oftast bara som stöd. Vill de nå höga hastigheter hoppar de på sina bakre extremiteter och använder svansen för att hålla balansen. Benen gör att kängurun kan hoppa mycket långt men den använder dem också som vapen. När hanarna slåss om honorna under parningstiden "boxas" de med benen. Arten kan skutta 9 meter långt.

Dessa känguruer lever i grupper av tio till trettio individer. I gruppen finns flera hannar och honor samt deras ungdjur. Flockens sammansättning ändrar sig ofta. Hannar utkämpar strider för att få en bättre position i hierarkin så att de får rättigheten att para sig.

Föda [redigera]

Grå jättekänguru är växtätare som främst livnär sig av gräs men även av blad. Med sina ovanliga tänder sliter den loss tjocka växtdelar. De nedre framtänderna är långa och vassa som huggtänder och pekar framåt. Med dem kan djuret skära sönder och tugga eukalyptusblad och akaciabuskar. Individer i fångenskap äter även frukter men detta beteende iakttogs inte hos vilda djur. Deras magsäck med flera sektioner och mikroorganismer hjälper vid ämnesomsättningen.

Fortplantning [redigera]

Honor har en bra utvecklad pung med fyra spenar. Dräktigheten varar i cirka 36 dagar och ungdjuret (tvillingar förekommer sällan) föds vanligen under våren när tillgången till födan är särskild bra. Ibland vilar fostret en tid, honan parar sig direkt efter födelsen på nytt och fostret fortsätter sin utveckling först när det äldre syskonet lämnar pungen eller när den dör i förtid.

Ungarna, som kallas "joeys" i Australien stannar länge i pungen. Efter ungefär 280 dagar lämnar ungen pungen för första gången och efter cirka 320 dagar stannar den för alltid utanför pungen. Honan sluter efter 18 månader att ge di och ungen är efter 20 månader könsmogen. Livslängden i naturen uppskattas med sju till tio år men enskilda individer blir tjugo år gamla eller äldre.

Systematik [redigera]

Grå jättekänguru är en av 14 arter i släktet Macropus. Artens närmaste släkting är känguruöns jättekänguru (Macropus fuliginosus). Däremot är den inte lika nära släkt med den röda jättekängurun.

Hot [redigera]

Vuxna individer har med undantag av dingon och stora rovfåglar inga naturliga fiender. Det största hotet utgörs av människan men de stora känguruer blev inte lika stark påverkat av européernas ankomst som mindre arter. De jagas i viss mån för köttets och pälsens skull men jakten är reglerad. Arten försvann i tät bebyggda områden men lever kvar i vildmarken. IUCN listar arten som livskraftig.

Grävlingpungdjur

Grävlingpungdjur (Peramelemorphia) är en ordning i underklassen pungdjur som förekommer i Australien och Nya Guinea.

De skiljer sig från andra ordningar i samma djurgrupp därigenom, att andra och tredje tån är förkrympta och förenade genom en gemensam kapsel. Fjärde tån starkast utbildad och endast denna och vanligen även den femte fungerar vid ställflyttningen. På handen är första och femte fingret tillbakabildade, medan andra, tredje och fjärde fingret eller bara andra och tredje är försedda med grävklor.

De bakre lemmarna är betydligt kraftigare och längre än de främre, varför djuret har förmåga att röra sig hoppande. Nyckelben saknas eller är förkrympta. De har 10 övre och 6 undre framtänder. Huvudet är försedd med en lång och rörlig nos samt stora öron. Den väl utvecklade pungen har en bakåtriktad öppning. De största arterna blir upp till 50 cm långa och har en 20 cm lång svans.

Arterna i denna ordning lever i bergstrakter, är sällskapliga och gräver hålor i jorden. När de blir hotade söker de tillflykt i dessa hålor. Deras föda består av rötter, bär, fallfrukt, men också insekter och daggmaskar.Idag förekommer två familjer punggrävlingar (Peramelidae) och kaninpunggrävlingar (Thylacomyidae). Därutöver finns ytterligare en utdöd familj - Chaeropodidae.

Fläckkuskusar

läckkuskusar (Spilocuscus) är ett släkte pungdjur som tillhör familjen klätterpungdjur. För närvarande räknas fyra arter till släktet.

Som flera andra klätterpungdjur har fläckkuskusar en robust kropp. Den täta ulliga pälsen har en vitaktig grundfärg med mörka fläckar. Huvudet är jämförelsevis litet, öronen är små och ögonen stora. Kroppslängden ligger mellan 35 och 65 centimeter och därtill kommer en 32 till 59 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 2 och 7 kilogram.

Arterna lever i regnskogen eller i andra skogar på Nya Guinea och på närliggande öar samt på Kap Yorkhalvön i Australien. De är aktiva på natten, lever i träd och kännetecknas av långsamma rörelser. Födan utgörs av frukter, blad och blommor.

I släktet finns fyra arter:

* Fläckkuskus (Spilocuscus maculatus) lever på Nya Guinea, Moluckerna och i norra Queensland.
* Svartfläckig kuskus (Spilocuscus rufoniger) förekommer i norra Nya Guinea.
* Spilocuscus kraemeri är endemisk för ön Manus norr om Nya Guinea.
* Spilocuscus papuensis finns bara på den indonesiska ön Waigeo samt på västra Nya Guinea.

Tidigare räknades arterna till släktet kuskusar (Phalanger) men idag klassificeras de vanligen som självständigt släkte.

Flygpungekorrar

Flygpungekorrar (Petauridae) är en familj i underklassen pungdjur. En del av individerna har en glidmembran men några arter saknar denna kroppsdel. I familjen flygpungekorrar finns tre släkten med tillsammans 10 arter. Utbredning [redigera]

Arter av familjen förekommer i östra Australien och på Nya Guinea.

Utseende [redigera]

Arterna i släktet Petaurus har en glidmembran men hos de två andra släkten finns ingen glidmembran. Kännetecknande är en svart-vit mönstring i ansiktet och på den huvudsaklig gråbruna pälsen. Alla arter har ett jämförelsevis kort huvud och en buskig svans. Vuxna flygpungekorrar har en kroppslängd mellan 12 och 32 cm och en vikt upp till 700 gram. Sedan tillkommer en upp till 40 cm lång svans.

Levnadssätt [redigera]

Flygpungekorrar är aktiva på natten, lever i träd och kommer sällan ner till marken. Under dagen gömmer de sig i sina bon eller i håligheter i träd. Alla arter har mycket bra förmåga att klättra och att göra långa hopp från gren till gren. Arterna i släktet Petaurus har dessutom förmåga att segla. Den yviga svansen hjälper dessa djur att hålla balansen och tjänstgör hos nämnda släktet som manövreringsmedel under "flyget". Flygpungekorrar lever oftast i mindre grupper som håller ihop över flera år.

Föda [redigera]

Flygpungekorrar livnär sig av insekter, frukt, löv och blommor. Några arter äter även nektar eller suger trädens vätskor ur barken.

Fortplantning [redigera]

I honornas pung finns två till fyra mjölkvårtor. Parningen sker över hela året med undantag av den sydliga sommaren (december till februari). Efter dräktigheten som varar i 14 till 21 dagar föder honan ett eller två ungdjur. Ungarna stannar 70 till 90 dagar i pungen och efter fyra till fem månader, när ungarna är självständiga, slutar honan att ge di. Under andra levnadsåret blir ungarna könsmogen. Djur i fångenskap blir upp till 14 år gammal.

Hot [redigera]

Det största hotet utgörs av förstörningen av flygpungekorrarnas levnadsområde genom skogsröjning. IUCN listar tre arter som hotade och två andra som sårbar.

Fjällsvanspungdjur "obs klätterpung djur på bilden"

Fjällsvanspungdjur (Wyulda squamicaudata) är en art i familjen klätterpungdjur och den enda arten i släktet Wyulda. Djuret förekommer bara i regionen Kimberley i den australiska delstaten Western Australia. Arten hittades 1917 för första gången.[2] Beskrivning [redigera]

Artens namn syftar på svansens spets som är täckt med fjäll. Svansen används som gripverktyg. Ögonen är stora, öronen små och nosen är spetsig.[2] Den korta mjuka pälsen har en gråbrun färg och på djurets rygg finns en längsgående strimma från skuldrorna till stjärten. Buken och främre halsen har en ljusare färg. Fjällsvanspungdjur når en kroppslängd mellan 29 och 40 centimeter och därtill kommer den 25 till 33 centimeter långa svansen. Vikten ligger mellan 1,4 och 2 kilogram.

Som habitat föredras regioner med sandstensklippor och några träd.[3] Individerna är aktiva på natten och sover i bergssprickor. De hittar sin föda på träd. Arten är allätare och livnär sig av blad, frukter, insekter och troligen även mindre ryggradsdjur. Utanför parningstiden lever de ensamma.

Efter dräktigheten föds i mars eller april ett enda ungdjur. Efter åtta månader sluter honan att ge di. Fjällsvanspungdjur blir jämförelsevis sent könsmogna, hannar efter 1,5 år och honor efter 3 år.

Fram till 1965 var bara fyra individer kända men sedan iakttas de med jämna mellanrum. Utbredningsområdet är litet och delat i mindre regioner. IUCN listar arten med kunskapsbrist.[1]

Dvärgpungsovare

Dvärgpungsovare (Burramyidae) är en familj i underklassen pungdjur. Dessa djur liknar i utseende sovmöss som tillhör gnagarna och som innefattar till exempel sjusovaren. Familjen består av två släkten med tillsammans fem arter. Utbredning [redigera]

Dessa djur förekommer på hela östra och södra Australien samt på Nya Guinea.

Utseende [redigera]

Dvärgpungsovare påminner ytligt om gnagare. Pälsen är på ovansidan grå eller brun och på undersidan ljusare. Svansen, som oftast är längre än kroppen och som bara har hår på roten, används som griporgan. Vid varje fot finns fem tår och den första tån vid bakfoten är motsättlig. Dvärgpungsovare når en kroppslängd mellan 7 och 13 cm och en vikt upp till 50 gram.

Levnadssätt [redigera]

Med undantag av arten Burramys parvus som huvudsakligen lever på marken vistas dvärgpungsovare väsentligen i träd. Med sin gripsvans och sina griphänder klättrar de skickligt bland grenarna. De är huvudsakligen aktiva på natten och sover under dagen i sina bon. Dessa bon bygger de själva eller använder de lediga reden.

Det viktigaste kännetecknet är att dvärgpungsovare är de enda australiska pungdjur som håller vinterdvala. (bland alla pungdjur är det sedan bara den sydamerikanska arten chiloépungråtta som håller vinterdvala). Därför skapar de vid svansroten en fettreservoar.

Föda [redigera]

Dessa djur är allätare. De livnär sig av frön, frukt, löv och andra växtdelar samt ibland av nektar och pollen. De äter även maskar, insekter och deras larver samt mindre ryggradsdjur.

Fortplantning [redigera]

Honan har en pung med fyra till sex mjölkvårtor och öppningen framåt. Tiden för födelsen är beroende på levnadsområdet. Medan individer i bergsregioner föder bara under våren kan arter i varmare regioner föda året runt. Efter en kort dräktighet föds ett till sex ungar som stannar minst tre till fyra veckor i pungen. Efter två till tre månader slutar honan att ge di och efter 12 till 15 månader är ungarna könsmogna.

Systematik [redigera]

Dvärgpungråttor

Dvärgpungråttor (Marmosa) är ett släkte i familjen pungråttor som förekommer i Amerika. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Mexiko till Sydamerikas centrala delar. Kännetecken [redigera]

Dvärgpungråttor liknar i utseende smala möss med stora öron men de är inte närmare släkt med denna underfamilj. Pälsens färg är på ovansidan rödbrun eller mörkbrun och på buken ljusare, oftast vit- eller gulaktig. Pälsen är kort och mjuk. Dessa pungdjur har stora ögon och öronen saknar hår. De når en kroppslängd mellan 9 och 19 centimeter och därtill kommer en 12 till 23 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 15 och 130 gram.

Levnadssätt [redigera]

Dvärgpungråttor lever i skogar främst i närheten av vattenansamlingar. Ibland finns de på jordbruksmark. De är aktiva på natten och varje individ lever ensam. De klättrar ofta i träd men vistas även på marken. Under dagen sover de i självbyggda bon av blad och kvistar eller använder fågelbon. De är allätare som främst äter insekter och frukter. Ibland har de mindre ryggradsdjur och fågelägg som föda.

Fortplantning [redigera]

Trots att släktet räknas till pungdjuren saknar de pung. Honan har 9 till 19 spenar och de första månaderna hänger ungdjuren vid honans kropp. Dräktigheten varar i cirka 14 dagar och per kull föds sju till nio ungar, ibland upp till 13. Ungarna dias 60 till 70 dagar och efter cirka åtta månader är de könsmogna. Livslängden i naturen är sällan längre än ett år. I fångenskap blev några individer tre år gamla.

Hot [redigera]

Dvärgpungråttor jagas inte men de hotas av förstörningen av levnadsområdet genom skogsskövling.

Dvärgpungmöss

Dvärgpungmöss (Planigale) är ett släkte i familjen rovpungdjur. I släktet finns fem arter som förekommer i Australien och Nya Guinea. Kännetecken [redigera]

I sitt yttre och beteende liknar dessa djur näbbmöss men de är inte närmare släkt med dessa. Dvärgpungmöss har en långsträckt nos och ett avplattat huvud som troligtvis är en anpassning till arternas rörelse mellan trånga bergssprickor och rötter. Den mjuka pälsen har en olivgrön till gråbrun färg. Svansen är lika långt som övriga kroppen och bär hår.

Som namnet antyder är dvärgpungmöss mycket små. Tillsammans med släktet Ningaui utgör de dem minsta pungdjuren. Kroppslängden utan svans ligger mellan 5 och 10 centimeter och vikten mellan 5 och 15 gram.

Levnadssätt [redigera]

Habitatet utgörs ofta av grässlätter som savanner och ibland även av skogar. De vistas främst på marken men har bra förmåga att klättra. Dvärgpungmöss är huvudsakligen aktiva på natten och vilar på dagen i bergssprickor, under trädens rötter eller i täta gräsansamlingar. Ibland bygger de bon av gräs.

Föda [redigera]

Arterna i släktet är framgångsrika rovdjur med byten som nästan är lika stora som dvärgpungmössen själv. De jagar bland annat insekter (till exempel hopprätvingar), spindeldjur och mindre ryggradsdjur som ödlor eller möss. Varje dag äter dessa djur byten som nästan motsvarar deras vikt.

Fortplantning [redigera]

I pungen som har sin öppning mot kroppens baksida finns fem till femton spenar. De flesta honorna kan para sig hela året runt och ofta förekommer flera födelser per år. Efter dräktigheten som varar 19 eller 20 dagar föder honan fyra till tolv ungdjur. De stannar de första veckorna i pungen, är efter cirka tre månader självständiga och når sin könsmognad innan de är ett år gammal. Den maximala livslängden ligger vid två år.

Hot [redigera]

Arterna hotas huvudsakligen av rovdjur som tamkatter och rödrävar som blev införd av människan. Några arter gäller som sällsynt men det beror kanske på att de är så skygga

Dvärgflygfalanger

Dvärgflygfalanger (Acrobatidae) är en familj i underklassen pungdjur. I familjen finns två släkten med var sin art, dvärgflygpungmus eller australisk dvärgflygfalanger (Acrobates pygmaeus) och fjädersvansfalanger (Distoechurus pennatus). Utseende [redigera]

Bara arten dvärgflygpungmus har en glidmembran som är fast vid djurets extremiteter. Kännetecknande för bägge arter är svansen som bär långa hår och som liknar en fjäder. Dessa små pungdjur når en kroppslängd mellan 6 och 12 centimeter och en vikt från 15 till 50 gram. Den mjuka pälsen är gråbrun.

Utbredning och levnadssätt [redigera]

Dvärgflygpungmusen förekommer vid Australiens östa kustlinje och Distoechurus pennatus lever på Nya Guinea. Bägge arter är aktiva på natten. Under dagen gömmer de sig i olika tillflyktsorter som håligheter i trad eller självbyggda bon. De letar oftast i grupper med upp till tjugo individer efter föda men grupperna har ingen särskild struktur och består inte länge.

Dessa djur livnär sig av insekter, maskar, frukter och ibland även av nektar som de slickar med sina långa tungor.

Systematik [redigera]

Arternas indelning i systematiken var länge omstridd. Tidigare räknades de till familjerna klätterpungdjur eller dvärgpungsovare och först sedan 1980-talet klassas de som egen familj. Efter nyare forskningar är den närmaste släkting snabelpungdjuret. Glidmembranen är inget tecken på släktskap på grund av att den förekommer i tre olika familjer – flygpungekorrar, ringsvanspungråttor och dvärgflygfalanger.

Chiloépungråtta

Chiloépungråtta (Dromiciops gliroides) är en art i infraklassen pungdjur som lever i sydvästra Sydamerika. Det är den enda nu levande arten i familjen Microbiotheriidae som i sin tur är den enda familjen i ordningen Microbiotheria.

Djuret lever i Chile, i angränsade regioner av Argentina och på den chilenska ön Chiloé. Arten liknar en råtta och har en gråbrun päls. Kroppens längd ligger mellan 9 och 13 cm och svansen är ungefär lika lång. Dromiciops gliroides är det enda pungdjuret utanför familjen dvärgpungsovare som håller vinterdvala.

ullpungråttor

Ullpungråttor (Caluromys) är ett släkte i familjen pungråttor som förekommer på den amerikanska kontinenten från södra Mexiko till norra Argentina. Kännetecken [redigera]

Arterna i släktet når en kroppslängd mellan 18 och 29 centimeter samt en vikt mellan 200 och 500 gram. Därtill kommer en 27 till 49 centimeter lång svans som till hälften är täckt med hår. Svansen används som gripverktyg. Den långa mjuka pälsen har på ovansidan en rödbrun eller gulaktig färg och har ibland vita mönster, undersidan är gulaktig. Kännetecknande är en svart strimma i ansiktet.

Habitat och levnadssätt [redigera]

Habitatet utgörs huvudsakligen av skogar där ullpungråttorna lever på träd. De har bra förmåga att klättra och är aktiva under gryningen och natten. Varje individ lever ensam men avgränsade revir saknas.

Dessa djur är allätare som livnär sig av frukter, frön, blad, insekter och mindre ryggradsdjur.

Honor har möjlighet att para sig tre gånger per år och per kull föds tre till fyra ungdjur, sällan upp till sju. Dräktigheten är med cirka 25 dagar den längsta hos alla pungråttor. Nyfödda ungdjur blir tre månader i pungen och efter ytterligare en månad slutar honan att ge di. Den äldsta kända individen i släktet blev 6 år gammal.

Systematik [redigera]

Det skiljs mellan tre arter:

* Caluromys derbianus, finns från södra Mexiko till Ecuador.
* Caluromys lanatus, lever från Colombia till norra Argentina.
* Caluromys philander, förekommer mellan Venezuela och södra Brasilien.

Pungråttor

Pungråttor (Didelphidae) är en djurfamilj tillhörande underklassen pungdjur, som numera uteslutande förekommer i Amerika, ofta i närheten av människor. De kan anses som de ursprungligaste bland nutidens pungdjur. Under tertiärtiden fanns de även i Europa. Familjen är den enda i ordningen Didelphimorphia.

Hithörande arter är insektsätare eller rovdjur. De utmärks också genom förekomsten av det största antalet framtänder (10 övre och 8 undre) hos nutidens däggdjur. Även hörntänderna är starkt utbildade. Kroppen är ganska satt och svansen tjänar hos flera arter som griporgan. Fötterna har 5 tår och de bakre har motsättlig stortå utan klo. Bakbenen är inte förlängda.

Antalet bröstvårtor växlar mellan 7 och 27. Pungens utbildning är mycket olika. Medan den hos några arter är fullständig utvecklad och djup, består den hos andra bara av två sidoveck eller saknas fullständigt. Många ungar föds åt gången. Hithörande djur har en storlek som ligger mellan kattens och råttans samt utmärker sig genom en spetsig nos.

Alla är nattaktiva och lever mest ensamma. De flesta klättrar i träden och använder sin svans för att hänga under längre tid vid trädens grenar. Födan består av djur- och växtämnen, till exempel sniglar, rötter och frukter. Pungråttor kan bli mellan 5 och 10 år gamla.

Ett släkte som kallas opossum har ett unikt sätt att försvara sig genom att spela död – "playing opossum".

Nytt Tema - Pungdjur

Nu är det ett nytt tema gott folk "och kunskaps sökande människor"

PUNGDJUR!!

sonic x (Sonic the Hedgehog)

Sonic the Hedgehog är en av de mest kända tv-spelshjältarna, skapad av Sega. Han är den centrala figuren i serien med samma namn, och är Segas maskot. Hans mest kända förmåga är hans snabbhet (även om han behärskar andra, såsom "Spindash"). Han har länge porträtterats som största rivalen till Mario, skapad av Nintendo. Han blev också introducerad till Walk of Game år 2005. Utseende och personlighet [redigera]

Sonic är en blå igelkott med bakåtlutande taggar och röda sneakers. Han är beskriven "som vinden", och är otålig. Han njuter mest av sin frihet, och, trots att han ogillar långsamma saker och tårar så är det han hatar mest förtryck. Han har visat intresse för rockmusik och breakdancing. Han älskar varmkorv med chili, vilket kan ses under många episoder i Adventures of Sonic the Hedgehog.

Förmågor

Sonic är känd att ha flera förmågor:

Snabbhet: Hans mest kända förmåga är hans snabbhet, och han har nått upp till Mach 1. Även om hans snabbhet aldrig har förklarats, så har den officiella amerikanska hemsidan förklarat det med att "han föddes med förmågan". En annan förklaring är att igelkottar i Sonics universum är "födda snabba". Han har sina sneakers för att kunna motstå hettan som genereras av friktionen.

Spindash och Spinjump: Han kan rulla ihop sig till en boll både, när han hoppar och när han är på marken. Det ger honom skydd mot fiender, men det kostar fart. Han har utvecklat andra tekniker med dessa förmågor som grund, bl.a:

"Den målsökande attacken" (Homing Attack): där han, i luften, rullar snabbt mot målet för att skada eller förstöra det. Han kan senare fortsätta till nästa mål (förutsatt att det är nära), eller använda tekniken flera gånger mot samma fiender. Denna teknik introducerades i Sonic Adventure.


Relationer med andra karaktärer

Han är god vän med Tails och Knuckles, även om Sonic har bråkat med den senare vid ett antal tillfällen. De båda har hjälpt Sonic (Tails med sitt maskineri-kunnande och flygförmåga, Knuckles med sin styrka). Tails ser Sonic som sin mentor, medan Sonic ser Tails som sin "lillebror".

Hans ständiga fiende är Dr. Robotnik, då de har varit i konflikt med varandra sedan Sonic the Hedgehog. Sonic och Robotnik speglade "kampen" mellan "natur" och "teknologi" i början av 1990-talet, då Robotnik använde Sonics djurvänner som robotniska "Badniks". Senare började han använda Chaos Emeralds och andra mekanismer för att ta över jorden.

Amy Rose påstår att hon är Sonics flickvän, trots att Sonic hävdat att det inte stämmer. Men de har varit vänner ända sedan Sonic CD. När Amy kidnappas så räddar Sonic alltid henne, och ibland har det varit vice versa.

Shadow the Hedgehog är Sonics mest kända rival. De har bråkat med varandra fr.o.m. Sonic Adventure 2, även om de visar respekt för varandra. Shadow säger att Sonic är "idiotisk, irriterande och arrogant", medan Sonic tycker att Shadow är "humorslös, våldsam och arrogant", men de har samarbetat vid olika tillfällen.

Mario har porträtterats som Sonics motståndare i kampen mellan Nintendo och SEGA. Även om de har "varit bittra fiender länge" så möttes de för första gången i Mario and Sonic at the Olympic Games (för Nintendo Wii och Nintendo DS) och senare i Super Smash Bros Brawl för Nintendo Wii.

teenage mutant ninja turtles

Teenage Mutant Ninja Turtles (förkortat TMNT) eller bara Ninja Turtles (vilket översatt från engelska blir tonåriga muterade ninjasköldpaddor på svenska), ofta kallat enbart Turtles i Sverige och Ninjasköldpaddorna i Finland, är en amerikansk tecknad serie som handlar om fyra muterade sköldpaddor som, precis som namnet anger, även är tonåringar (Teenage), mutanter (Mutant) och ninjor (Ninja). Deras förnamn kommer av fyra renässanskonstnärer: Donatello av Donatello, Leonardo av Leonardo Da Vinci, Michelangelo av Michelangelo Buonarroti och Raphael av Raffaello Sanzio, vilka de har fått av sin mästare Splinter, en muterad råtta, som är mycket fascinerad av den italienska renässansen.

På många håll i Europa, främst Storbritannien, hette serien genom lokal censur till en början Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet Ninja ansågs vara starkt förknippat med våld. En vanlig missupfattning bland européer är att Hero Turtles även ursprungligen är de mer "barnvänliga" versionerna och Ninja Turtles de våldsammare, vilket är fel då Hero Turtles snarare handlar om brittisk censur, medan Ninja Turtles är alla versionernas originaltitel.

Sköldpaddorna muteras i början av serien av ett ämne som kallas mutagen (på engelska ibland även ooze, på svenska ibland sörja), och samtidigt muteras också deras mästare Splinter.

I den tecknade tv-serien från 1987 och serietidningarna Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures är det ninjutsumästaren Hamato Yoshi (som lever i kloakerna under New York City då han tvingas gömma sig på grund av att han står oskyldigt anklagad för att ha vanhedrat sin stormästare och tvingades fly sitt hem i Japan och bosätta sig hos råttorna) som av det muterande ämnet muterats till en människoråtta vid namn Splinter. I övriga versioner blir Hamato Yoshi mördad av Shredder medan Hamato Yoshis råtta muteras av mutagenet och i serierna lever vidare som Splinter.

Mästare Splinter lärde senare ut ninjutsu till sköldpaddorna och det var också han som gav dem deras namn. Sköldpaddorna lever oftast i kloakerna i New York City, avskiljda från det etablerade samhället där människan i allmänhet fruktar det som är annorlunda henne själv. Sköldpaddornas bästa vän är i alla versioner April O'Neil, i andra versioner även Casey Jones och Irma.

Figurerna skapades av Kevin Eastman och Peter Laird 1984 och debuterade i en svartvit serietidning skapad av Mirage Studios. Den hade en ganska mörk prägel och riktade sig till en äldre publik.

Historierna var skrivna med vad som kallas moralisk absolutism. Sköldpaddorna kämpade för det goda i världen, medan sköldpaddornas ärkefiende Shredder var en elaking. Flera karaktärer introducerades sedan, och vissa av dessa var varken goda eller onda men huvudkaraktärerna förblev goda eller onda.Då den svartvita serietidningen, Eastman and Laird's Teenage Mutant Ninja Turtles ("Mirageserierna"), lanserades i maj 1984 blev det succé direkt. Med åren har denna version haft fyra separata volymer och flera sidohistorier. Kulmen är volym 4 vid namn TMNT, som debuterade 2001 och ännu 2008 utges. Action och äventyr blandas. Historierna är ofta baserade kring ensamhet, hämnd och bitterhet, men även humor. Serien blev snabbt populär, men är helt annorlunda än 1987 års "barnvänliga" TV-serieversion, som gjorde TMNT-fenomenet världsberömt.

Archie Comics gjorde en serietidningsversion av 1987 års tecknade tv-serie. Denna version, kallad Teenage Mutant Ninja Turtles Adventures ("Archieserierna"), upphörde efter det femte numret att följa tv-serien och började istället utveckla egna historier. Medan av 1987 års tecknade tv-serie hade humor, var TMNT Adventures mer våldsam med mörkare teman som död, religionskonflikter och miljöförstörelsefrågor. TMNT Adventures publicerades i USA mellan åren 1988 och 1995.

Image Comics utgav 1996-1999 en serietidningsversion ("Imagserierna") baserad på den svartvita originalserien från 1984. Detta var "Volym 3", och kom då "Volym 2" upphört och innan "Volym 4".

En dagspresserie, skriven och ritad av Dan Berger, publicerades från den 10 december fram till den avbröts i december 1996. Då den var som populärast publicerades den i över 250 nyhetstidningar.

En annan serietidning, inspirerad av 2003 års tv-serieversion, publicerades av Dreamwave Productions ("Dreamwaveserierna") från juni till december 2003 innan den efter sex nummer avbröts på grund av låg försäljning. Berättelserna skrevs av Peter David och illustrerades av LeSean, och i de fyra första numren, som var de enda som var baserade på tv-serien, visades händelserna i perspektiven från April O'Neil, Baxter Stockman och Casey Jones istället för i sköldpaddornas perspektiv.

2009 uppmärksammades firandet av fenomenets 25-årsjubileeum.

TV-serier [redigera]

1987 års tecknade tv-serie [redigera]

Huvudartikel: Teenage Mutant Ninja Turtles (1987)

Åren 1987-1996 sändes en av Murakami-Wolf-Swenson Film Productions Inc skapad tecknad tv-serie baserad på Eastman och Lairds TMNT-skapelse. tv-serien riktade sig mest till en yngre publik. Denna serie var främst baserad på humor, våldet var nedminskat och inte alls lika rått som i originalserierna, och sköldpaddorna fick nu ett mer sympatiskt utseende. Det var här de fick sina karaktäristiska bandanafärger, vilka tidigare alltid varit röda, som använts i alla senare tolkningar.

Den 10 december 1987, började den första tecknade tv-serien visas. Den visades först i syndikering, och från 1990 i CBS på lördagar. Då visades två avsnitt varje gång. Tv-serien gjordes i 194 avsnitt, och det sista spelades den 2 november 1996.

I denna version var sköldpaddorna pizzaälskande, slogs mot ondskans krafter och levde i en kloak som de inrett till hemmiljö. Det fanns många karaktärer i denna serie, som Murakami-Wolf-Swenson Film Productions Inc och inte Mirage Studios har rättigheterna till. Peter Laird uppges ha blandade känslor om serien, eftersom den skiljde sig så mycket från den första serietidningsversionen.

1987 års tecknade tv-serie innehöll nya och gamla karaktärer som April O'Neil, Casey Jones, Bebop och Rocksteady, Baxter Stockman, Irma och Råttkungen. Vissa karaktärer, som Shredder och Fotsoldaterna påminde bara lite utseendemässigt om originalkraktärerna. Krang, en av seriens mest ihågkomna skurkar, var inspirerad av utroms, en god utomjordisk ras i Mirage Studios version. Men Krang, som var en krigsherre från Dimension X, var däremot mycket "elak". Ett annat koncept var att ha April O'Neil som nyhetsreporter istället för, som i originalserietidningarna, Baxter Stockmans laboratorieassistent. Därmed introducerades även en ny vän till sköldpaddorna, Irma som arbetade som sekreterare på Kanal 6. Samtidigt placerades April mer i de större händelserna centrum.

Denna version var en framstående del av TMNT; de flesta människor är omedvetna om de andra versionerna.

Ninja Turtles: The Next Mutation [redigera]

Huvudartikel: Ninja Turtles: The Next Mutation

1997-1998 sändes en tv-serie med skådespelare kallad "Ninja Turtles: The Next Mutation". En flicksköldpadda introducerades, "Venus de Milo". Sköldpaddorna från denna version medverkade även i serien Power Rangers: In Space. TMNT: The Next Mutation erhöll aldrig någon större popularitet, och avbröts efter en säsong. Serien kritiserades även av föräldrar för att innehålla vampyrer.

Efter att serien avbröts har den börjat kallas "apokryfisk" av fans. I november år 2000 sade Kevin Eastman och Peter Laird att de slutat ha med Venus de Milo i alla kommande berättelser.

Anime [redigera]

I Japan gjordes 1996 två animeavsnitt av 1987 års tecknade tv-serie. Den kallades Mutant Turtles: Choujin Densetsu-hen ("Superman Legend"). I den serien tog Krang, Shredder, Bebop och Rocksteady stenen "Dark Muta-Stone". Karaktärerna var samma som i USA-versionen, men deras personlighet hade ändrats något. Animeversionen var främst riktad till yngre tittare.

2003 års tv-serie [redigera]

Huvudartikel: Teenage Mutant Ninja Turtles (2003)

Den 8 februari 2003 pånyttföddes TMNT-kulturen för allmänheten av Fox Network på Fox Box med hjälp av 4Kids Entertainment. Fox Network har sedan dess bytt namn till 4Kids TV. Denna serie produceras av Mirage Studios, som äger en tredjedel av rättigheterna till serien.

Serien skiljer sig mycket från 1987 års tecknade tv-serie genom att 2003 års tv-serie mer följer 1984 års serietidningsversion bättre. Detta gör känslan mörkare och tuffare, men ändå "ljus" nog att kallas "barnvänlig". I denna tv-serie är sköldpaddorna mer som en familj, medan de i den gamla mer var ett "fightarteam".

Film [redigera]

TMNT-populariteten kulminerade med tre långfilmer i början av 1990-talet, vilka samtliga släpptes till VHS och DVD i USA. Den 20 april 2004 påbörjades även utgivning av 1987 års tecknade tv-serie till DVD i USA.

Den första långfilmen, hade premiär 1990 och har mest inslag från både 1984 års serietidningsversion, men även från 1987 års tecknade tv-serie. Här introduceras Shredder, eller Oroko Saki som han egentligen heter, som filmens ärkefiende.

Den andra långfilmen hade premiär 1991. Shredder är tillbaka och tillsammans med Tatsu fortsätter han att bygga upp Fotklanen för att få sin hämnd på sköldpaddorna. Bebop och Rocksteady var tänkta som roller, men Kevin Eastman och Peter Laird lät istället skapa två nya mutanter: Tokka och Rahzar. Splinter berättar i denna film för sköldpaddorna om deras förflutna. Vanilla Ice rappar i slutet av filmen.

Den tredje långfilmen hade premiär 1993 och i denna film återvänder Casey Jones. Handlingen är att sköldpaddorna reser bakåt i tiden, till det gamla feodala Japan och använder samurajutrustning. Den var baserad på historien Sacred Sands of Time, som debuterade i Eastman och Laird's TMNT Volym 1, nummer 8.

En ny långfilm hade premiär 2007. Medan de tre första långfilmerna spelades av riktiga människor var den fjärde TMNT-långfilmen datoranimerad.

Dator- och TV-spel [redigera]

Huvudartikel: Teenage Mutant Ninja Turtles (datorspel)

Sköldpaddorna var inte bara framgångsrika som leksaker, tv-serier och filmer, de medverkade även med i flera tv-spel. Det japanska företaget Konami har gjort de flesta av dem.

De äldre spelen är baserade på 1987 års tecknade tv-serie, medan de nyare spelen är baserade på 2003 års tv-serie.

1980-talet-1990-talet [redigera]

Det första spelet till NES kom 1989 hette Teenage Mutant Ninja Turtles och blandade action och äventyr. De följande spelen var typiska "hacka och slå". Det andra spelet kom som arkadspel 1989, och då det blev konsolspel 1990 kom inspirationen från arkadspelet. 1991 kom spelet Teenage Mutant Ninja Turtles III: The Manhattan Project, som aldrig släpptes i Sverige.

Arkadspelet Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time ändrades lite då det 1992 kom till SNES.

Då TMNT började dala i popularitet vid 1990-talets mitt ändrades spelen med spelet Teenage Mutant Ninja Turtles: Tournament Fighters till NES, SNES och Sega Mega Drive. Spelet påminde om Street Fighter.

Flertalet spel gjordes till NES, Game Boy, Sega Mega Drive, Super NES och andra spelkonsoler.

2003 [redigera]

Spelföretaget Konami fick år 2003 uppdraget att att göra spel baserade på 2003 års tv-serie, vilket hittills resulterat i två spel: Teenage Mutant Ninja Turtles och Teenage Mutant Ninja Turtles 2: Battle Nexus, med versioner till PC, PlayStation 2, Nintendo GameCube, och Microsoft Xbox. De flesta har fått kritik för att vara oinspirerande och inte levt upp till samma klass som NES- och SNES-spelen. Andra tror att den dåliga kritiken har mer att göra att de är baserade på den "nya" tv-serien istället för den "gamla". Flera av det tidiga 2000-talets speljournalister såg den "gamla" tv-serien i sin barndom. Detta anses också vara orsaken till att den "nya" serien utsatts för kritik av de som gillade den "gamla" serien.

Båda tv-seriernas spelserier har släppts till Game Boy Advance.

Ett tredje spel om den nya tv-serien planeras och är tänkt att heta Teenage Mutant Ninja Turtles 3: Mutant Nightmare. Det är tänkt att ingå i en spelspin-off vid namn Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Melee.

Censur och Teenage Mutant Hero Turtles [redigera]

Censorn i Storbritannien beslutade sig för att "döpa" om serien från "Teenage Mutant Ninja Turtles" till "Teenage Mutant Hero Turtles", innan serien kunde visas i Storbritannien. Ninjor ansågs inte vara något för barn. I Sverige, blev serien känd under båda titlarna, det var under den brittiska censurtiteln som 1987 års tecknade TV-serie serien också visades i TV 3 och TV 1000, medan den släpptes till köpvideo under originaltiteln.

Sångtexten i signaturmelodin för den tecknade tv-serien från 1987 ändrades, och tog bort ordet ninja och då det sjöngs "Splinter taught them to be ninja teens" ("Splinter lärde dem att bli ninjatonåringar") blev det i Storbritannien: "Splinter taught them to be fighting teens" ("Splinter lärde dem att bli kämpande tonåringar"). Dessutom klipptes scener bort då Michelangelo använde sina nunchakus. Från avsnittet My Brother, the Bad Guy under säsong 5 (1991) använde Michelangelo istället ett rep. Den nya tecknade tv-serien har ingen censur, så i Storbritannien är det den som kallas Teenage Mutant Ninja Turtles medan man om den gamla tv-serien säger Teenage Mutant Hero Turtles.

Konsertturné [redigera]

Då TMNT var som mest populära hölls en konsertturné 1990, kallad 'Comin' Out of Their Shells Tour'. Artisterna uppträdde i sköldpaddskostymer liknande dem som användes i långfilmerna. Musik spelades på scenen och handlingen var uppbyggd till en välkänd handling: April O'Neil blir kidnappad av Shredder, och sköldpaddorna måste rädda henne.

Via pay-per-view visades konserten, och ett musikalbum som innehöll sångerna släpptes. Sångerna var:

1. Coming Out of Our Shells!
2. Sing About It
3. Tubin'
4. Skipping Stones
5. Pizza Power
6. Walk Straight
7. No Treaties
8. Cowabunga
9. April Ballad
10. Count on Us

Eftersom turnén sponsrades av företaget Pizza Hut fanns många referenser till deras pizza.

Turnéns släpptes på video. 1994 släpptes två 25-minutersvideofilmer med samma sånger samt några fler sånger. Videofilmerna kallades "We Wish You a Turtle Christmas" och "Turtle Tunes."

MGM Studios [redigera]

Den 30 juni 1990 anlände sköldpaddorna, i form av utklädda människor, i "New York Street"-sektionen av Disney-MGM Studios temapark i Orlando, Florida. De hoppade ut från partyvagnen, dansade på scénen medan April framförde signaturmelodin till 1987 års TV-serie. Därefter signerade de autografer.

Sköldpaddorna medverkade även i Walt Disneys "Very Merry Christmas Parade" för att sjunga "Santa Claus is Coming to Town". De medverkade även i påskparaden för att dansa till singeln "Pizza Power!" Liveframträdandena upphörde 1996.

Parodier [redigera]

Fastän TMNT ursprungligen var en parodi ledde framgångarna till flera olika parodier på TMNT, som Adolescent Radioactive Black Belt Hamsters, Pre-Teen Dirty-Gene Kung Fu Kangaroos, Cold-Blooded Chameleon Commandos, och andra. Dark Horse-serierna Boris the Bear släpptes som ett svar på TMNT-parodierna,; det första numret hette "Boris the Bear Slaughters the Teenage Radioactive Black Belt Mutant Ninja Critters."

Då sköldpaddorna slog igenom och blev "mainstream" kom även parodier i andra medier, som sartirtidningarna Cracked och MAD Magazine. Den brittiska sartiriska dockserien Spitting Image innehöll en återkommande veckosketch vid namn "Teenage Mutant Ninja Turds" ("avföring"), eftersom TMNT lever i kloakerna. I TV-serien Dinosaurier, sågs en poster vid namn "Teenage Mutant Ninja Cavemen". I Tiny Toon Adventures "Slugfest," ser Plucky och Hamton en tecknad TV-serie vid namn Immature Radioactive Samurai Slugs. Nickelodeon-serierna The Fairly Odd Parents, med TV-filmen Channel Chasers, paroderar många ursprungliga TV-serier, bland annat TMNT under titeln The Genetically Altered Adolescent Karate Cows.

Försäljning [redigera]

* Ett rollspel med papper och penna kallat Teenage Mutant Ninja Turtles and Other Strangeness baserat på TMNT publicerades av Palladium Books in 1985. Sköldpaddor och råttor var inte det enda djur man kunde välja, massor av djur var valbara. Det kom även ett TMNT rollspel med en framtida apokalyptisk Jord bebodd av djur. Spelet kallades After the Bomb. Palladium Books sålde, trots protester från fans, rättigheterna till TMNT år 2000 eftersom man ansåg att 1987 års tecknade tv-serie gjort sköldpaddorna "för barnsliga". Palladium Books producerar ännu material till After the Bomb, men har inga planer på att återskaffa TMNT-rättigheterna igen, fastän 2003 års tv-serie har producerats.
* Då 1987 års tecknade tv-serie sändes producerade Playmates Toys hundratals actionfigurer baserade på TMNT. Dessa samlades av flera barn på den tiden. Ofta gjordes flera versioner av samma figur.
* I februari 2004 började Upper Deck Entertainment utge ett samlarkortspel baserat på 2003 års tv-serie.

Referenser i populärkultur [redigera]

* I avsnittet Mean Green Teen Machine av tecknade TV-serien The Real Ghostbusters, ursprungligen visat 1990, medverkar en trio spöken som bygger på referenser från Teenage Mutant Ninja Turtles.
* I dagboksromanen Berts bravader från 1991 stöter huvudkaraktären Bert Ljung på sin klasskamrat Emilia på ett varuhus. Emilia frågar Bert om han kan hitta några kalsonger med kaninmotiv på. Bert Ljung svarar att det kan han inte, och föreslår istället ett par kalsonger med "muterade sköldpaddshjältar". Ibland kallades TMNT för Teenage Mutant Hero Turtles i Europa.
* Den svenska hiphop-gruppen "Pandang" medverkade i den svenska Melodifestivalen 2006 med låten "Kuddkrig", i vilken ordet "Turtles-gubbar" nämns. "Turtles" var tidigare en vanlig benämning för TMNT i svenska. Låten slogs ut i semifinalen.

Bröderna Fluff

Bröderna Fluff är en svensk TV-serie för barn som visats på TV4.

Bröderna Järry och Pärry Fluff är två detektiver i den hårfixerade staden Fönköping. De har enorma afrofrisyrer, som de får tack vare hårmedlet Ultrafluff. De får ständigt tampas mot den ondskefulle och totalt hårlöse Flintkalle, och * Bröderna Fluff: De nästan identiska bröderna tjänstgör som borgmästarens deckare. De har en otrolig förmåga att misstolka talesätt. De gör snabba gester till swoosh-ljudeffekter. Deras vapen är Turbofönar, hårtorkar med otroligt många funktioner.
* Flintkalle: Från början hette han Gleskalle, som hade skolans tunnaste och larvigaste frisyr. När Gleskalle tröttnade på att ständigt bli överglänst av brödernas fluffiga frisyrer, försökte han skapa ett hårmedel i skolans kemisal. Efter att ha halsat en blandning kemikalier avsvimmade han, och när han vaknade upp igen var hans lilla frisyr borta, den fanns nu under hans näsa som en mustasch. Sedan den dagen svor han att han skulle få en frisyr igen. Flintkalle bor i den djävulska Flintborgen, och hans fordon är den svarta Flintomobilen.
* Borgmästaren: Aka "Borgis". Ängslig och pompös. Han har alltid på sig sin gula höga hatt, och bor i en gul villa. Han känner sig totalt hjälplös när Flint-Kalle begår brott, och säger därför ofta repliken "Hjälp oss, bröderna Fluff!". Han har bara avskedat Bröderna Fluff en enda gång.
* Baloo Tupé: Brödernas frisör och informatör. Han är den som ofta hjälper bröderna med vad de ska göra, och ger dem en plan. Han har en egen salong, och tydligen är bröderna Fluff hans enda kunder. Baloo påstår att han inte haft en kvinnlig kund på åratal. Han är Ultrafluffets och Turbofönarnas uppfinnare. I ett avsnitt fick han fungera som Pärrys ersättare. Hans förfader var Baloo the kid.
* Barbroo Tupé: Baloos syster som ersatte honom i säsong två.

Bikaraktärer [redigera]

* Bert Hosenlos
* Shejk Hårib El Frissan
* Tomtefar
* Clemens Hårsvall
* Konstapel Olle
* Robotfrisören Sören
* Den flintskallige frisören
* Greve Perucula
* Borgmästaren i Hårsylvanien
* Anders i flaskan
* Spökis

Fordon [redigera]

* Fluffomobilen
* Flintomobilen

Rollinnehavare [redigera]

* Stefan Roos - Järry Fluff
* Mårten Klingberg - Pärry Fluff
* Johan Petersson - Flintkalle
* Eric Linschooten- Borgmästaren (säsong 1)
* Patrik Larsson - Borgmästaren (säsong 2)
* Andreas Tottie- Baloo (säsong 1)
* Anna Norberg - Barbroo Tupé (säsong 2)
andra skurkar.

bra serier

nu kommer fler bra pogram ja glömde några^^

sry alla

sry jag har inte bloggat på ett tag nu men ju jäfflar nu kommer brand-new fakta asså!C=

Mösspartiet

Mösspartiet, Mössorna, kallades ett svenskt politiskt parti under frihetstiden (1719-1772) som tävlade med hattpartiet om makten. Det uppstod som den naturliga reaktionen mot det nybildade hattpartiet och dess äventyrliga krigsprogram. Namnet mössor gavs redan 1737 åt anhängarna av kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga fredspolitik, men om något verkligt politiskt parti kom det inte att bli tal om förrän efter Horns fall och hattarnas seger 1739. Sedan väl den fallna regeringens anhängare hämtat sig från överraskningen sammanslöt de sig efter motståndarnas mönster till ett formellt parti under ledning av det avsatta riksrådet Ture Stensson Bielke, riksrådet Samuel Åkerhielm, prosten, sedermera biskopen Jakob Serenius m.fl., för att om möjligt förhindra krigsförklaringen mot Ryssland och utkräva hämnd på de som störtat Horns regering.

Det äldre mösspartiet [redigera]

Från början trädde partiets ledare i förbindelse med den ryske ministern. Förgäves sökte det vid riksdagen 1740-41 hindra fredsbrottet. Efter krigets olyckliga utgång fick mösspartiet vind i seglen och hade säkerligen med något skickligare ledning kunnat störta hattregeringen vid riksdagen 1742-43. Den avgörande partikampen uppsköts emellertid till följande riksdag, då mössorna genom sin alltför intima förbindelse med Ryssland och ryske ministern Johann Albrecht von Korffs oförskämda uppträdande förlorade sitt anseende och krossades i grund. Deras främste representant i regeringen, Samuel Åkerhielm, avsattes, och partiet tycktes efter 1747 vara fullständigt upplöst. Det äldre mösspartiet - som 1740-talets mössparti kan benämnas - kom således aldrig till styret, fastän det under en tid 1742-1743 hade övermakten i riksdagen.

Partiets egentliga program var fredens bevarande och bestraffandet av krigspolitikens målsmän - en ickebisarr tanke, som likväl fördärvades av ledarnas alltför intima anslutning till Ryssland. För övrigt opponerade sig mössorna även mot hattarnas slöseri med statsmedlen och alltför djärva bankpolitik, men principiellt hyste de ännu samma merkantilistiska läror som hattarna och hade föga att invända mot deras ekonomiska lagstiftning. Mösspartiet hade sitt stöd dels hos den högre byråkratien och den förnäma jordbrukande adeln, som allmänt slutit sig kring Horn, dels hos präster och bönder, vilka av naturen var böjda för fred och sparsamhet, samt hos de mindre städernas borgerskap och småhandlarna och hantverkarna inom de större städerna. Till partiets motgång bidrog att det splittrades i en moderat fraktion, ledd av förra riksrådet greve Gustaf Bonde och lantmarskalken vid de två senaste riksdagarna friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, vilka ogillade den nära anslutningen till Ryssland och av hänsyn till den inre friden ville uppträda mera hänsynsfullt mot hattarna, och en hänsynslös, fanatisk fraktion, för vilken hämnden på motpartiet och maktens erövring var huvudsaken.

Det yngre mösspartiet [redigera]

Större betydelse skulle mösspartiet få efter sin återuppståndelse under slutet av 1750-talet. Det yngre mösspartiet företer i flera fall helt andra drag än det äldre, och sambandet mellan de båda förmedlas väsentligen därav att en del personer tillhörde båda och förband traditionerna från de äldre med de yngre mössorna. Detta senare parti var till sin uppkomst väsentligen ett ekonomiskt parti. Felen i hattarnas finanshushållning och myntpolitik, deras hänsynslösa slöseri med statsmedlen och partiskheten vid dessas utdelning gav det yngre mösspartiet stor anslutning och växande anseende. En försiktigare ledning av banken, dess stängande för nya lån, inkrävande av de utestående bankolånen och förberedandet av en realisation, som åter skulle öppna banken för inväxling av sedlarna och ge myntväsendet ny stadga, sträng hushållning med statens medel och räfst med alla, som förfarit lättsinnigt med dess tillgångar, slutit och brutit kontrakt med kronan efter behag eller tillägnat sig obehöriga förmåner i form af gåvor, belöningar, fördelaktiga arrenden eller efterskänkande av skulder m.m., indragning av sinekurer, nya löner och pensioner, varmed hattpartiet slösat - detta var de yngre mössornas egentliga program.

Med partiets nya uppsving sammanföll en begynnande reaktion mot merkantilismen, och i mössornas led fanns företrädesvis förfäktarna av en friare näringslagstiftning, av tryckfrihet och personlig rättssäkerhet, fastän dessa idéer hade förespråkare även bland hattarna och därför tydligen trängde fram oberoende av partigrupperingen. Det yngre mösspartiet var liksom det äldre ett fredsparti, men denna programpunkt var i början av 1760-talet inte någon egentlig åtskillnad från hattarna, som dåmera även de ville fred, om de också starkare betonade försvarets stärkande. Men av gammal samhörighet med det förra mösspartiet samt avoghet mot hattarna och Frankrike trädde mössorna efter Katarina II:s tronbestigning (1763) åter i förbindelse med Ryssland, opererade med ryskt och engelskt guld i den inre partikampen och råkade allt mer under Rysslands ledning, så att den ryske ministern i Stockholm slutligen framstod som partiets egentlige chef.

Denna ryska allians skulle ånyo bli partiets förbannelse. Väl segrade mössorna 1765 över sina motståndare och tog en ganska grundlig hämnd på dem, men vid tillämpningen av sitt eget finansiella program gick de för brådstörtat till väga och försvårade därigenom ytterligare det betryck, varav landets näringar led sedan hattarnas sista period. Rysslands samtidiga uppträdande i Polen verkade därjämte varnande för alla fosterlandsvänner, och inom kort växte hos allmänheten en reaktion, som de allierade hov- och hattpartierna lyckades begagna sig av för att störta mössregeringen 1769. Men redan 1771 hade mössorna åter övermakten och krossade i sin tur på våren 1772 sina motståndare så grundligt, att en längre oavbruten mössregering syntes förestå. Endast Gustav III:s revolution den 19 augusti 1772 omintetgjorde denna utsikt, befriade Sverige från såväl möss- som hattpartiet och hindrade därmed att Sverige gick Polens öde till mötes, att styckas av sina mäktiga grannar och upphöra som självständig nation.

Det yngre mösspartiet hade i jämförelse med det äldre en mera demokratisk sammansättning. Visserligen ägde det fortfarande ganska stort stöd hos adeln och trängde in även i byråkratin, ju längre partiet satt vid makten, men dess kärna blev allt mer de ofrälse stånden, sedan det fått majoritet även i borgarståndet. Det var därför naturligt att även demokratiska tendenser skulle tränga fram med det yngre mösspartiet, och vid frihetstidens sista riksdag löpte de ofrälse stånden djärvt till storms mot adelsprivilegierna på ett sätt som korsade partiledarnas alla beräkningar och hotade att alldeles spränga partibanden. Även en ganska stark antibyråkratisk tendens utmärker det yngre mösspartiet. Den parlamentariska författningen uppbars däremot med lika iver av båda de stora partierna, bara att mössorna gärna förlade makten hos ståndens plena i stället för hos sekreta utskottet och gav publiciteten större rum.

Under slutet av frihetstiden var mösspartiet den parlamentariska författningens främsta målsman, därför att det självt satt inne med makten. Liksom hattpartiet gjorde sig även mösspartiet skyldigt till partiförföljelse och rättskränkningar gentemot slagna motståndare, om det också i detta hänseende var vida bättre än motpartiet. Även mutsystemet begagnades lika mycket av mössor som av hattar. Men på det hela taget representerade mössorna en sund reaktion mot hattarnas finansiella orgier och hävdade statens rätt gentemot slöseriet och egennyttan. Den av mösspartiet genomförda tryckfrihetsförordningen 1766 - den första i världen - var ett vackert minne av dess uppstigande till makten. Dess kanslipresidenter var Carl Gustaf Löwenhielm och Joachim von Düben d.y., men ingendera intog en ledande ställning inom rådet, än mindre inom partiet. Till det yngre mösspartiets mest framstående chefer hörde bl.a. Thure Gustaf Rudbeck, Fredric Ulric von Essen, Clas Frietzcky, Esbjörn Reuterholm, Fredrik Gyllensvan och Jakob Serenius.

Hattpartiet

Hattpartiet, hattarna, kallades ett politiskt parti som under frihetstiden (1719-1772) innehade makten i Sverige under en längre tid.Hattpartiet, som uppstod på 1730-talet var en sammanslutning av flera skilda oppositionsgrupper i ståndsriksdagen. Gemensamt med dessa grupper var deras kritiska inställning till Arvid Horns försiktiga fredspolitik. Partiets ursprungliga kärna bestod av några medlemmar av det gamla holsteinska partiet (upplöstes 1727). De två främsta var riksrådet Carl Gyllenborg och presidenten i Kommerskollegiet Daniel Niklas von Höpken.

Anhängarna drev en konsekvent merkantilistisk politik och en aggressiv utrikespolitik. På programmet stod rikare statsunderstöd till rikets näringar i form av förskott, premier, och lätt tillgängliga och billiga banklån. Tullskyddet skulle förstärkas till nytta för den inhemska industrin och handeln. Sveriges ära och storhet skulle återställas, och det var nödvändigt att ta hämnd på Ryssland för olyckorna under stora nordiska kriget.

Det rysk-turkiska krigets utbrott 1736 och mordet på den svenske kuriren major Malcolm Sinclair 1739 ökade rysshatet och de patriotiska revanschförhoppningarna. Hattpartiet fick därmed vind i seglenMotståndarna stämplades som nattmössor, och själva tog sig krigsvännerna namnet hattar. Vid riksdagens sammanträde 1738 visade sig hattarna äga övervikten på Riddarhuset och i borgarståndet. Därmed hade de också majoriteten i Sekreta utskottet, som blev partiets främsta maktmedel. Arvid Horn tvingades avgå och rådets samtliga poster intogs av hattpartiets medlemmar. I denna, Sveriges första homogena partiregering, började hattarna förverkliga sitt program.

Angreppskriget mot Ryssland 1741-43 slutade illa för Sveriges del, vilket gjorde att hattpartiet kritiserades mycket hårt under riksdagen 1742-43. Ledningen försökte vända bort fokus från det olyckliga kriget och i stället rikta uppmärksamheten på tronföljdsfrågan, där man påstod att mössorna kämpade för att inte få Adolf Fredrik som kung. Stora daldansen kom således lägligt för hattpartiets del. Upproret och dess blodiga upplösning oroade många starkt. Hattpartiet offrade också de tidigare hattledarna och militärerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock, som fick skulden för att kriget gått dåligt och halshöggs på Norrtull i Stockholm (se Generalsbacken).

På 1750-talet fick partiet en ny roll som parlamentarismens främsta skydd gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hovpartiet. Efter att det kungliga revolutionsförsöket misslyckats 1756 stod hattpartiet på höjden av sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare erövringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig modernisering av Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet av en skärgårdsflotta.

Dess ekonomiska program, som utvecklats från 1738 till 1756, ledde till en större blomstring av industri och handel och kultur, än Sverige tidigare haft.Under slutet av 1750-talet började partiets nedgång. Sverige var nu inblandad i den franska utrikespolitiken och drogs in i sjuårskriget 1756-63. Det svenska deltagandet (1757-62) har kommit att kallats pommerska kriget. Kriget splittrade hattpartiet, men eldade oppositionen, och vid riksdagen 1760-62 märktes hattpartiets försvagade maktställning. Handelskrisen 1763, som verkade förödande på näringslivet, vände allmänhetens tillit allt mera till mössorna.

Den ryska diplomatins förnyade inblandning i den svenska partikampen från 1764 bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge, i synnerhet som Frankrike ej längre kunde ge ett tillräckligt stöd.

Vid riksdagen 1765-66 fick hattarna lämna ifrån sig makten, trots dess allians med hovpartiet, ett förbund som kom att bestå fram till frihetstidens slut. Genom alliansen lyckades hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten och innehade den, till dess de vid följande riksdag åter besegrades av mösspartiet. Därmed var partiets upplösning ett faktum och flera av de forna sympatisörena samlades kring kung Gustav III och med jubel hälsade den oblodiga statskupp (se 1772 års regeringsform), som i augusti 1772 gjorde slut på frihetstiden och dess partiväsen.

Hattpartiets främsta ledare var kanslipresidenterna Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin och Anders Johan von Höpken samt under slutet av frihetstiden Axel von Fersen d.ä., som dock inte inträdde i rådet.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet, förkortat V, är ett svenskt politiskt parti, grundat 1917 som en utbrytning (till följd av uteslutning) ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Partiet har haft fyra olika partibeteckningar, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (1917–1921), Sveriges Kommunistiska Parti (1921–1967), Vänsterpartiet Kommunisterna (1967–1990) och nuvarande Vänsterpartiet sedan 1990. Partiet är det sjätte största i Sveriges riksdag och samtidigt det näst minsta, partiet är även det sjätte största medlemsmässigt i Sverige. Partiledare är Lars Ohly och sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Vänsterpartiet bildades av den revolutionära och kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna efter i praktiken en uteslutning 1917 och det nya partiet var med och grundade Komintern 1919. Partiet kantades inledningsvis av häftiga falangstridigheter och medlemmar uteslöts eller lämnade partiet, för att bilda nya socialistiska förbund. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och Vänsterpartiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Trots att Vänsterpartiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. Därefter kom partiet att reformeras av de så kallade "förnyarna" och kom att beteckna sig som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, snarare än kommunistiskt. I början av 2000-talet led "förnyarna" något av ett nederlag i maktkampen med de så kallade "traditionalisterna", vilket ledde till Vägval Vänsters bildande. Vänsterpartiet vill skapa ett socialistiskt samhälle med ekonomisk demokrati. Partiet menar att arbete är en rättighet och förespråkar en växande offentlig sektor, samt ett ökat skatteintag.

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vänsterpartiet har sitt starkaste stöd i Norrbottens läns och Göteborgs kommuns riksdagsvalkretsar. 1960–2000-talet [redigera]

En förändringarnas tid för SKP blev 1960-talet. Sen det omvälvande året 1956 med Chrusjtjovs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar, bland andra C.H. Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johanson, började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

Under intryck av eurokommunismen bytte SKP den 16 maj[5] 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara tre procent av rösterna. Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den Sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

År 1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), den första ”ny-vänster”-organisationen i Sverige som inspirerats av maoismen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna ”gammelkommunistiska”-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Ironiskt nog kan detta ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979: utbrytarna kom inte in i Sveriges riksdag, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Lars Werner [redigera]

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarposten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till det statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till Sovjetunionens fall.

Gudrun Schyman [redigera]

Efter realsocialismens och kommunismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet 1991 kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti; vid riksdagsvalet 1998 erhöll det tolv procent av rösterna. Schyman uppmuntrade vidare de förnyare inom partiet som inte vill se sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna blev Vänsterpartiet allt i från 1998 ett mer aktivt stödparti, och slöt formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med socialdemokratiska regeringen.

I februari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken ”VägVal Vänster” i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan så kallade förnyare och traditionalister. Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén.

Lars Ohly [redigera]

På kongressen i februari 2004 led ”förnyarna” dock ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, Plan B, som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av.[6] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.

Under partikongressen i januari 2006 led de så kallade förnyarna på nytt nederlag. I sitt öppningsanförande på kongressen uppmanade Lars Ohly ”fraktionsbildarna” till och med att lämna partiet. Kongressen ansågs som en slutpunkt för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil skärptes med antagandet av en valplattform med krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn (200 000 nya jobb med mera).

Partisymbol [redigera]
En röd nejlika

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är dock symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. År 1889 beslöts att den 1 maj skulle vara arbetarrörelsens demonstrationsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge första maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), nuvarande Ung Vänster. När Vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.

miljöpartiet

Miljöpartiet de Gröna (MP) är ett politiskt parti i Sverige, bildat 1981. Partiet har sitt ursprung i den gröna ideologin och förespråkar ett ekologiskt hållbart samhälle. Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången vid valet 1988, åkte ur riksdagen vid följande val men återkom till riksdagen i valet 1994 och har därefter stannat kvar i riksdagen. Partiet leds av de två språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand och är det minsta i Sveriges riksdag. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.Miljöpartiets partisymbol är maskrosen.

Valet av maskrosen bygger på den kända bilden av en maskros som spränger genom asfalten, ett bevis på att naturen är en stark kraft som kan övervinna det som hotar den. Maskrosen kräver också en omvärdering för att uppskattas.

De flesta gröna partier utanför Skandinavien har solrosen som symbol.Maskros som spränger genom asfalten.

Miljöpartiets partisymbol är maskrosen.

Valet av maskrosen bygger på den kända bilden av en maskros som spränger genom asfalten, ett bevis på att naturen är en stark kraft som kan övervinna det som hotar den. Maskrosen kräver också en omvärdering för att uppskattas.

De flesta gröna partier utanför Skandinavien har solrosen som symbol.

Organisation [redigera]

Partiet högsta beslutande organ är kongressen som brukar hållas på våren en gång per år. Kongressen utser bland annat språkrör, partisekreterare och partistyrelse. På kongressen har varje avdelning rätt att skicka ett eller flera ombud med rösträtt beroende på hur många betalande medlemmar som finns i avdelningen. Även partiets ungdomsförbund Grön Ungdom har rätt att utse ombud med rösträtt. Även medlemmar som inte är ombud med rösträtt har rätt att närvara och yttra sig på kongressen.

En avdelning i Miljöpartiet omfattar alltid en kommun. Det finns även en organisation på länsnivå som ofta sysslar med landstingsfrågor. Dessutom finns ett antal olika nätverk som är inriktade på en viss fråga.

På riksnivå har Miljöpartiet på senare år ordnat kommun- och landstingsdagar som en mötesplats för att diskutera kommun- och landstingspolitik.

Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas ofta en nioårsregel.

Partiet högsta beslutande organ är kongressen som brukar hållas på våren en gång per år. Kongressen utser bland annat språkrör, partisekreterare och partistyrelse. På kongressen har varje avdelning rätt att skicka ett eller flera ombud med rösträtt beroende på hur många betalande medlemmar som finns i avdelningen. Även partiets ungdomsförbund Grön Ungdom har rätt att utse ombud med rösträtt. Även medlemmar som inte är ombud med rösträtt har rätt att närvara och yttra sig på kongressen.

En avdelning i Miljöpartiet omfattar alltid en kommun. Det finns även en organisation på länsnivå som ofta sysslar med landstingsfrågor. Dessutom finns ett antal olika nätverk som är inriktade på en viss fråga.

På riksnivå har Miljöpartiet på senare år ordnat kommun- och landstingsdagar som en mötesplats för att diskutera kommun- och landstingspolitik.

Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas ofta en nioårsregel.

Miljöpartiet skapades som Miljöpartiet 1981 och bildandet var en protest mot det dåvarande svenska fempartisystemets hantering av kärnkraften och specifikt folkomröstningen om dess avskaffande. Partiet betecknar sig som blocklöst och samarbetar med såväl det borgerliga som det socialistiska blocket i olika frågor och på olika nivåer. I den nationella svenska blockpolitiken brukar emellertid Miljöpartiet räknas till det senare, framför allt efter det parlamentariska samarbetet med Socialdemokraterna 1998-2006. Miljöpartiet formulerar sin politik utifrån vad man kallar en trefaldig solidaritet med det ekologiska kretsloppet, kommande generationer och världens alla människor. Konkret förespråkar partiet en kretsloppsekonomi där människor lever av naturresursers avkastning och inte tär på sin omgivning, något man anser att ekonomisk tillväxt gör.[1] Partiet betonar vikten av deltagardemokrati och profilerar sig främst inom områden som miljö och energi men ofta även i frågor som jämställdhet, feminism och djurrätt.

Miljöpartiet har sitt starkaste stöd i Stockholms och Göteborgs kommuners riksdagsvalkretsar.Partiprogrammet börjar: "Miljöpartiet de Gröna är en del av en världsomspännande grön politisk rörelse. Tillsammans kämpar vi för långsiktigt hållbara, demokratiska samhällen, där människor tar ansvar, både lokalt och globalt. Vår vision är samhällen som lever i fredlig samexistens, verkar i jämlikt samarbete och där människor, djur och natur respekteras." Partiets ideologi vilar på en solidaritet som kan uttryckas trefaldigt:

* Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
* Solidaritet med kommande generationer
* Solidaritet med världens alla människor

Partiet har ända sedan början sagt att partiet ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken, och i stället representerar den gröna ideologin, som är motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena.

Väljarna gav partiet en femma när de vid partiets bildande 1981 ombads gradera partiet på en skala 1-10 där 10 är mest borgerligt, sedan har dock partiets genomsnittssiffra bland befolkningen dragits ner till 3,9 1994. De senaste årens allianser på riksplanet med socialdemokraterna och vänsterpartiet har gjort att partiet har setts som ett parti tillhörande det socialistiska blocket. Samverkan har dock alltid av de ingående parterna beskrivits som röd-grönt. Partiet har i riksdagen ibland gjort uppgörelser med det borgerliga blocket, till exempel i frågor kring friskolor och småföretagsstöd. I ett femtontal kommuner runtom i landet regerar de gröna tillsammans med borgerliga partier liksom i Region Skåne.

Genom majoritets- eller vakteknisk samverkan med olika partier har Miljöpartiet efterhand blivit ett allt mer etablerat parti som till exempel innehar ordförandeposten i en kommunal nämnd i många kommuner. I Kalix ledde Peter Eriksson som kommunalråd en koalition av alla partier utom socialdemokraterna under perioden 1998-2002, vilket ledde till att de gröna blev största parti där i valet 2002. Bland andra kommuner där Miljöpartiet är populära märks Göteborg, Gnesta, Malmö och Umeå. Miljöpartiet har med åren kommit att bli alltmer av ett storstadsparti och har i dagsläget ofta svårt att göra sig gällande på landsbygden.Miljöpartiet de gröna bildades 1981. Miljöpartiet deltog i riksdagsvalen 1982 och 1985, men det var inte förrän 1988 som partiet kom in i riksdagen. Miljöpartiet fick 5,5 procent och blev det första nya partiet som kom in i den svenska riksdagen på 70 år. 1991 fick Miljöpartiet bara 3,4 procent och ramlade ur riksdagen och blev därmed också det första partiet på 70 år som ramlade ur riksdagen. Inför valet 1994 gjordes en större valkampanj och därmed kom också Miljöpartiet återigen in i riksdagen med 5,0 procent. År 1995 i det första Europaparlamentsvalet fick partiet rekordhöga 17,2 procent. I 1998 års val backade partiet med 0,5 procentenheter (till 4,5 procent) men vann politisk inflytande genom att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 70 år, så de var tvungna att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att behålla regeringsmakten. Under år 2006 ökade Miljöpartiets medlemsantal med 30 procent till cirka 9 500.

Hösten 2008 avskaffade Miljöpartiet kravet på att lämna den Europeiska unionen efter en medlemsomröstning.