Vänsterpartiet

Vänsterpartiet, förkortat V, är ett svenskt politiskt parti, grundat 1917 som en utbrytning (till följd av uteslutning) ur Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Partiet har haft fyra olika partibeteckningar, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (1917–1921), Sveriges Kommunistiska Parti (1921–1967), Vänsterpartiet Kommunisterna (1967–1990) och nuvarande Vänsterpartiet sedan 1990. Partiet är det sjätte största i Sveriges riksdag och samtidigt det näst minsta, partiet är även det sjätte största medlemsmässigt i Sverige. Partiledare är Lars Ohly och sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför riksdagsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Vänsterpartiet bildades av den revolutionära och kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna efter i praktiken en uteslutning 1917 och det nya partiet var med och grundade Komintern 1919. Partiet kantades inledningsvis av häftiga falangstridigheter och medlemmar uteslöts eller lämnade partiet, för att bilda nya socialistiska förbund. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet och Vänsterpartiet var det enda som inte ingick i andra världskrigets svenska samlingsregering. Trots att Vänsterpartiet aldrig ingick i något regeringssamarbete med Socialdemokraterna kunde partiet tillgodoräkna sig Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen, något som ändrades först på 1960-talet efter intryck av eurokommunismen, då partiet blev mer självständigt och det första kommunistiska partiet att principiellt acceptera politisk demokrati. Partiet fortsatte emellertid kontakterna med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. Därefter kom partiet att reformeras av de så kallade "förnyarna" och kom att beteckna sig som ett socialistiskt, feministiskt och miljötänkande parti, snarare än kommunistiskt. I början av 2000-talet led "förnyarna" något av ett nederlag i maktkampen med de så kallade "traditionalisterna", vilket ledde till Vägval Vänsters bildande. Vänsterpartiet vill skapa ett socialistiskt samhälle med ekonomisk demokrati. Partiet menar att arbete är en rättighet och förespråkar en växande offentlig sektor, samt ett ökat skatteintag.

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Vänsterpartiet har sitt starkaste stöd i Norrbottens läns och Göteborgs kommuns riksdagsvalkretsar. 1960–2000-talet [redigera]

En förändringarnas tid för SKP blev 1960-talet. Sen det omvälvande året 1956 med Chrusjtjovs kritiska Stalin-tal och Ungernrevolten hade ett allt större internt missnöje växt mot partiledningens inslagna politik. Många yngre medlemmar, bland andra C.H. Hermansson, Sture Ring, Lars Werner, Kjell E. Johanson, började reagera och krävde förändringar av partiet. Kongressen 1964 blev en seger för förnyarna i partiet. C.H. Hermansson blev partiets ordförande och började successivt förändra partiet och fjärma sig från de stalinistiska kvarlevorna och den okritiska hållningen till Sovjetunionen. Avsikten var att göra partiet anpassat till svenska förhållanden däribland att acceptera den svenska parlamentariska demokratin fullt ut.

Under intryck av eurokommunismen bytte SKP den 16 maj[5] 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Partiet var starkt kritiskt till det pågående Vietnamkriget och anordnade insamlingar till FNL. År 1968, ironiskt nog samtidigt som vänstervindarna blåste som starkast i Sverige, gjorde partiet ett av sina sämsta val någonsin och fick bara tre procent av rösterna. Förklaringen kan delvis bero på händelserna i Tjeckoslovakien detta år. Den Sovjetledda inmarschen i landet och krossandet av försöket att demokratisera det kommunistiska systemet i Tjeckoslovakien, hade skakat omvärlden. Hermansson tog mycket tydligt avstånd från inmarschen, men hans trovärdighet skadades av att flera av den äldre generation öppet och högljutt försvarade den sovjetiska inmarschen (däribland den förre partiledaren Hilding Hagberg).

År 1967 bröt sig en mindre grupp ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML), den första ”ny-vänster”-organisationen i Sverige som inspirerats av maoismen. Den senaste större splittringen kom 1977 när den mer Moskvatrogna ”gammelkommunistiska”-fraktionen tröttnade på partiets förändringsprocess. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna och två av dess riksdagsledamöter skapade utbrytarpartiet Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Ironiskt nog kan detta ha bidragit till att den borgerliga regeringen fick sitta kvar efter det ytterligt jämna riksdagsvalet 1979: utbrytarna kom inte in i Sveriges riksdag, men om deras röster tillfallit VPK hade det socialistiska blocket kunnat få majoritet.

Lars Werner [redigera]

Två år innan splittringen hade Lars Werner tagit över partiledarposten. Werner sågs som en kompromisskandidat men det kunde alltså inte hejda splittringen. Men ändå blev det en viss tillbakagång i partiets inställning till det statsbärande kommunistpartierna. Officiellt ville man betona sitt oberoende, men på ett något ambivalent sätt bibehölls och återupptogs de vänskapliga förbindelserna till broderpartier inom Sovjetunionens intressesfär och i synnerhet till Sovjetunionens kommunistiska parti. Dessa förbindelser odlades fram till Sovjetunionens fall.

Gudrun Schyman [redigera]

Efter realsocialismens och kommunismens sammanbrott i Östeuropa strök partiet 1991 kommunismen ur partinamnet och partiprogrammet. Vänsterpartiet växte sedan under Gudrun Schymans partiledarskap till Sveriges tredje största politiska parti; vid riksdagsvalet 1998 erhöll det tolv procent av rösterna. Schyman uppmuntrade vidare de förnyare inom partiet som inte vill se sig själva som kommunister.

Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna blev Vänsterpartiet allt i från 1998 ett mer aktivt stödparti, och slöt formella samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med socialdemokratiska regeringen.

I februari 2003 avgick den populära Gudrun Schyman efter en uppmärksammad skattetvist, och hon efterträddes tillfälligt av Ulla Hoffmann. Samma år publicerades ett upprop under rubriken ”VägVal Vänster” i partiets interntidning Vänsterpress, som en del av den interna maktkampen mellan så kallade förnyare och traditionalister. Flera av dem som undertecknade uppropet hade riksdagsuppdrag och andra ledande positioner inom partiet, som till exempel Johan Lönnroth, dåvarande ledamot i programkommittén.

Lars Ohly [redigera]

På kongressen i februari 2004 led ”förnyarna” dock ett svidande nederlag. De förlorade omröstningen om partiprogrammet och många av dem som ursprungligen undertecknat uppropet blev inte omvalda. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare. Senare avslöjade tidningen Flamman ett hemligt strategidokument, Plan B, som bland annat riksdagsledamoten Karin Svensson Smith officiellt sagt sig ha varit med i framtagandet av.[6] I mitten av maj 2004 bildade man den ekonomiska föreningen Vägval Vänster, med säte i Uddevalla, ordförande blev Johan Lönnroth.

Under partikongressen i januari 2006 led de så kallade förnyarna på nytt nederlag. I sitt öppningsanförande på kongressen uppmanade Lars Ohly ”fraktionsbildarna” till och med att lämna partiet. Kongressen ansågs som en slutpunkt för de interna striderna samtidigt som partiets vänsterprofil skärptes med antagandet av en valplattform med krav om ökade satsningar på den offentliga sektorn (200 000 nya jobb med mera).

Partisymbol [redigera]
En röd nejlika

På partikongressen 2006 presenterades vänsterpartiets nya symbol: ett vitt V i en röd, stiliserad nejlika. Både den röda färgen och nejlikan är dock symboler som sedan länge förknippats med den politiska vänstern.

Den röda färgens betydelse som symbol för frihet och kamp går tillbaka till antiken. Den ses också som livets, kärlekens och upprorets färg. Under 1848 års revolutionära rörelser ansågs den röda färgen representera jämlikhet och social rättvisa. Det återspeglade i viss mån den borgerliga franska revolutionens krav från 1789 med dess devis ”frihet, jämlikhet och broderskap”.

De revolutionära arbetarkvinnorna inom arbetarrörelsen, som först uppges ha valt den röda rosen som symbol, övergick snart till den röda nejlikan då den var ett enklare och billigare alternativ för det fattiga proletariatet. År 1889 beslöts att den 1 maj skulle vara arbetarrörelsens demonstrationsdag. Att kvinnorna smyckade sig med den röda nejlikan torde ha bidragit till att ge första maj dess prägel av högtid och fest. Med början i de tyskspråkiga delarna av Europa blev, mot 1800-talets slut, användningen av den röda nejlikan utbredd i de ursprungliga socialdemokratiska och socialistiska partierna.

I vår tid har socialdemokrater/socialister på flera håll behållit nejlikan som symbol, inte minst i den fackliga rörelsen, trots att bruket av den röda rosen nu har återtagits av många socialdemokratiska partier.

I Sverige introducerades den röda nejlikan som symbol år 1913 av det dåvarande Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), nuvarande Ung Vänster. När Vänsterpartiet senare bildades följde traditionen med nejlikan som demonstrationsmärke med. Från och med 1 maj 1918 blev den i tyg tillverkade nejlikan, vänsterns och kommunisternas demonstrationsmärke och den traditionen skulle bestå ända fram till 1941. På grund av textilransoneringen under andra världskriget måste man sedan övergå till märken av metall.

Den röda nejlikan var också vänsterns symbol i kampen mot fascismen i Europa. Ett tydligt exempel är den röda nejlikans självklara roll vid fascismens fall i Portugal 1974. I denna ”nejlikornas revolution” förenades den demokratiska och sociala kampen med befrielsen från fascismen och upplösningen av Portugals kolonialvälde.