Koala

Koalan (Phascolarctos cinereus) är ett australiensiskt trädlevande pungdjur och den enda resenta (nu levande) arten i familjen Phascolarctidae samt i släktet Phascolarctos. Den har tidigare kallats pungbjörn och koalabjörn vilket är missvisande eftersom den saknar släktskap med björnar.

Benämningen koala kommer från ursprungsbefolkningens språk, och betyder "den som sällan dricker". [2] Kännetecken [redigera]

Vikten varierar mellan 5 och 14 kg och längden mellan 60 och 85 cm. Koalan har en förkrympt svans och ullig, tät päls som är grå på ovansidan och vitaktig undertill. Den har ett stort huvud med stora runda öron och stor nos. Första tån på bakfoten är vänd bakåt och är knubbig, medan den andra och tredje tån nästan är helt sammanväxta, fast med åtskilda klor. På framfoten kan första och andra tån sättas mot de övriga, vilket ger en god gripförmåga.

Koalor från de södra och kyligare delarna är större än de nordligare, och hanarna är större än honorna. En typisk koala från Victoria har längre och tjockare päls med mörkare grå färg, ofta med chokladbruna teckningar på ryggen och underarmarna, och har mer framträdande ljus teckning på magen och yviga vita örontofsar. Den typiska vikten är 12 kg för hanar och 8,5 kg för honorna. I det subtropiska Queensland är koalorna mindre (6,5 kg för hanar och 5 kg för honor) och har en korthårigare och ljusare grå päls. Variationen från en typ till en annan är kontinuerlig, och det finns avsevärda skillnader mellan individer i ett visst område.

Utbredning [redigera]

Koalor finns längs hela Australiens östkust, från trakten kring Adelaide till Kap York-halvön, och i lämpliga skogar inåt landet så långt som nederbörden tillåter. Koalan utrotades i början av 1900-talet i South Australia, men där har sedan dess djur från Victoria inplanterats.

Levnadssätt [redigera]

Koalorna lever ensamma och är vanligtvis tystlåtna, men hanen kan under parningstiden utstöta ett nasalt ljud som kan höras på nästan en kilometers håll.

Koalor äter nästan enbart på bladen av en stor grupp eukalyptusträd, och ibland vissa exotiska arter som mistelväxter och tristania-träd (släktet Tristaniopsis), men de föredrar vissa arter som varierar mellan olika områden. Av de 120 arterna eukalyptusträd är alla utom 20 giftiga för koalor.

Detta är troligen en evolutionär anpassning till en annars outnyttjad ekologisk nisch, eftersom eukalyptusblad har låg proteinhalt, en hög andel osmältbara substanser och innehåller terpentinämnen som är giftiga för de flesta djur. I likhet med vombater och sengångare har koalan en låg ämnesomsättning för att vara ett däggdjur, och vilar orörliga cirka 20 timmar per dygn, sovande omkring 19 timmar. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten. En genomsnittlig koala äter ett halvt kg eukalyptusblad per dygn, och tuggar dem till en fin pasta innan den sväljer dem. Levern tar hand om de giftiga substanserna, och tarmarnas nedre del är stor för att utnyttja födans näringsinnehåll maximalt. Mycket av detta sker genom bakteriell jäsning – mödrarna matar vid avvänjningen sina ungar med en speciell mjuk avföring som är rik på dessa bakterier och ger dem på detta vis denna nödvändiga matsmältningshjälp.

Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid, tills inkräktaren går därifrån.

Honorna är enstöriga och håller sig inom ett visst hemområde som de sällan lämnar. I de bördigare områdena överlappar dessa, men där födan är knappare är de större och är mer exklusiva. Hanarna är inte territoriella, men tål inte varandras närvaro, speciellt inte under parningssäsongen: dominanta individer attackerar underlägsna, och de flesta vuxna hanar har ärr i ansiktet, öronen och underarmarna som resultat av detta.

Fortplantning [redigera]

Honorna blir könsmogna vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge varje år i cirka 12 år. Dräktigheten är 35 dagar. Tvillingar är mycket sällsynta. Vid födseln kravlar den mycket lilla ungen in i den nedåtriktade pungen på moderns mage (som kan stängas med en muskel) och fäster sig vid en av de två spenarna. Ungarna stannar gömda i pungen i cirka 6 månader och lämnar den helt efter 7 månader. De stannar med modern i ytterligare ett halvår, ridande på hennes rygg, och livnär sig på mjölk och blad tills avvänjningen är klar vid cirka 12 månaders ålder. Unga honor avlägsnar sig därefter till ett eget område i närheten, men unga hanar stannar ofta i moderns område tills de är 2 till 3 år gamla.

Systematik och evolution [redigera]

Koalan tillhör tillsammans med vombater underordningen Vombatoidea (eller Vombatiformes) i ordningen fåframtandade pungdjur. Koalan är den enda arten i familjen Phascolarctidae.

De äldsta kända fossil, som kan räknas till familjen Phascolarctidae, är cirka 25 miljoner år gamla. De är sällsynta, och består för det mesta bara av benbitar och tänder. För närvarande är tre utdöda släkten kända (Perikoala, Madakoala, Litokoala) som i stort sätt liknar den nu levande arten Phascolarctos cinereus.

Tre underarter har beskrivits, men dessa är mer godtyckligt uppdelade, och accepteras generellt inte som giltiga.

Koala och människor [redigera]

Koalan utrotades nästan i början av 1900-talet, den jagades huvudsakligen för pälsens skull. Men skyddsåtgärder har varit framgångsrika, och antalet individer har åter ökat kraftigt. Grupper blev ibland så stora att man tvingats till skyddsjakt. I isolerade områden med ett stort antal koalor varifrån migration inte är möjlig har man valt att förflytta djuren. Alternativet hade varit att lämna dem att förstöra alla födoträd och sen dö i svält. Vissa kolonier har drabbats hårt av sjukdom, speciellt klamydia (Chlamydia psittaci). Djuren får då starkt nedsatt kondition och dör i många fall om de inte får behandling. Sjukdomen sprids förutom vid parning också när ungen äter spillning från mamman, ett beteende som annars hjälper den att få rätt bakterieflora.