Koala

Koalan (Phascolarctos cinereus) är ett australiensiskt trädlevande pungdjur och den enda resenta (nu levande) arten i familjen Phascolarctidae samt i släktet Phascolarctos. Den har tidigare kallats pungbjörn och koalabjörn vilket är missvisande eftersom den saknar släktskap med björnar.

Benämningen koala kommer från ursprungsbefolkningens språk, och betyder "den som sällan dricker". [2] Kännetecken [redigera]

Vikten varierar mellan 5 och 14 kg och längden mellan 60 och 85 cm. Koalan har en förkrympt svans och ullig, tät päls som är grå på ovansidan och vitaktig undertill. Den har ett stort huvud med stora runda öron och stor nos. Första tån på bakfoten är vänd bakåt och är knubbig, medan den andra och tredje tån nästan är helt sammanväxta, fast med åtskilda klor. På framfoten kan första och andra tån sättas mot de övriga, vilket ger en god gripförmåga.

Koalor från de södra och kyligare delarna är större än de nordligare, och hanarna är större än honorna. En typisk koala från Victoria har längre och tjockare päls med mörkare grå färg, ofta med chokladbruna teckningar på ryggen och underarmarna, och har mer framträdande ljus teckning på magen och yviga vita örontofsar. Den typiska vikten är 12 kg för hanar och 8,5 kg för honorna. I det subtropiska Queensland är koalorna mindre (6,5 kg för hanar och 5 kg för honor) och har en korthårigare och ljusare grå päls. Variationen från en typ till en annan är kontinuerlig, och det finns avsevärda skillnader mellan individer i ett visst område.

Utbredning [redigera]

Koalor finns längs hela Australiens östkust, från trakten kring Adelaide till Kap York-halvön, och i lämpliga skogar inåt landet så långt som nederbörden tillåter. Koalan utrotades i början av 1900-talet i South Australia, men där har sedan dess djur från Victoria inplanterats.

Levnadssätt [redigera]

Koalorna lever ensamma och är vanligtvis tystlåtna, men hanen kan under parningstiden utstöta ett nasalt ljud som kan höras på nästan en kilometers håll.

Koalor äter nästan enbart på bladen av en stor grupp eukalyptusträd, och ibland vissa exotiska arter som mistelväxter och tristania-träd (släktet Tristaniopsis), men de föredrar vissa arter som varierar mellan olika områden. Av de 120 arterna eukalyptusträd är alla utom 20 giftiga för koalor.

Detta är troligen en evolutionär anpassning till en annars outnyttjad ekologisk nisch, eftersom eukalyptusblad har låg proteinhalt, en hög andel osmältbara substanser och innehåller terpentinämnen som är giftiga för de flesta djur. I likhet med vombater och sengångare har koalan en låg ämnesomsättning för att vara ett däggdjur, och vilar orörliga cirka 20 timmar per dygn, sovande omkring 19 timmar. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten. En genomsnittlig koala äter ett halvt kg eukalyptusblad per dygn, och tuggar dem till en fin pasta innan den sväljer dem. Levern tar hand om de giftiga substanserna, och tarmarnas nedre del är stor för att utnyttja födans näringsinnehåll maximalt. Mycket av detta sker genom bakteriell jäsning – mödrarna matar vid avvänjningen sina ungar med en speciell mjuk avföring som är rik på dessa bakterier och ger dem på detta vis denna nödvändiga matsmältningshjälp.

Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid, tills inkräktaren går därifrån.

Honorna är enstöriga och håller sig inom ett visst hemområde som de sällan lämnar. I de bördigare områdena överlappar dessa, men där födan är knappare är de större och är mer exklusiva. Hanarna är inte territoriella, men tål inte varandras närvaro, speciellt inte under parningssäsongen: dominanta individer attackerar underlägsna, och de flesta vuxna hanar har ärr i ansiktet, öronen och underarmarna som resultat av detta.

Fortplantning [redigera]

Honorna blir könsmogna vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge varje år i cirka 12 år. Dräktigheten är 35 dagar. Tvillingar är mycket sällsynta. Vid födseln kravlar den mycket lilla ungen in i den nedåtriktade pungen på moderns mage (som kan stängas med en muskel) och fäster sig vid en av de två spenarna. Ungarna stannar gömda i pungen i cirka 6 månader och lämnar den helt efter 7 månader. De stannar med modern i ytterligare ett halvår, ridande på hennes rygg, och livnär sig på mjölk och blad tills avvänjningen är klar vid cirka 12 månaders ålder. Unga honor avlägsnar sig därefter till ett eget område i närheten, men unga hanar stannar ofta i moderns område tills de är 2 till 3 år gamla.

Systematik och evolution [redigera]

Koalan tillhör tillsammans med vombater underordningen Vombatoidea (eller Vombatiformes) i ordningen fåframtandade pungdjur. Koalan är den enda arten i familjen Phascolarctidae.

De äldsta kända fossil, som kan räknas till familjen Phascolarctidae, är cirka 25 miljoner år gamla. De är sällsynta, och består för det mesta bara av benbitar och tänder. För närvarande är tre utdöda släkten kända (Perikoala, Madakoala, Litokoala) som i stort sätt liknar den nu levande arten Phascolarctos cinereus.

Tre underarter har beskrivits, men dessa är mer godtyckligt uppdelade, och accepteras generellt inte som giltiga.

Koala och människor [redigera]

Koalan utrotades nästan i början av 1900-talet, den jagades huvudsakligen för pälsens skull. Men skyddsåtgärder har varit framgångsrika, och antalet individer har åter ökat kraftigt. Grupper blev ibland så stora att man tvingats till skyddsjakt. I isolerade områden med ett stort antal koalor varifrån migration inte är möjlig har man valt att förflytta djuren. Alternativet hade varit att lämna dem att förstöra alla födoträd och sen dö i svält. Vissa kolonier har drabbats hårt av sjukdom, speciellt klamydia (Chlamydia psittaci). Djuren får då starkt nedsatt kondition och dör i många fall om de inte får behandling. Sjukdomen sprids förutom vid parning också när ungen äter spillning från mamman, ett beteende som annars hjälper den att få rätt bakterieflora.

Klippkänguruer

Klippkänguruer (Petrogale) är ett släkte i familjen kängurudjur (Macropodidae). Allmänt [redigera]

Klippkänguruer förekommer i bergiga områden av nordvästra, östra och sydöstra Australien men saknas på Tasmanien. Det är medelstora känguruer som med undantag av arten Petrogale concinna når en kroppslängd (utan svans) av 50 till 80 centimeter och en vikt mellan 3 och 9 kilogram. Några arter har karakteristiska strimmor eller mönster på kroppen.

Klippkänguruer är aktiva på natten och gömmer sig under dagen i grottor eller bergssprickor. De har en väl utvecklad förmåga att klättra. Den långa yviga svansen tjänstgör sällan som stöd utan snarare som balanshjälp vid de mer än fyra meter långa hoppen över klipporna. Som alla kängurudjur är de växtätare. Vid mindre tillgång till gräs äter de även bark och rötter.

I motsats till andra mindre kängurudjur är deras bestånd mindre hotat, på grund av att införda konkurrenter som harar och får undviker deras avlägsna utbredningsområde.

Jätteflygfalang

Jätteflygfalang (Petauroides volans) är en art i familjen ringsvanspungråttor och den enda arten i släktet Petauroides. Djuret har en flygmembran men räknas inte till familjen flygpungekorrar.rots några överensstämmelser i kroppsbyggnaden mellan jätteflygfalang och flygpungekorrar skiljs de genom flygmembranens form och djurens beteende under flyget. Flyghuden är hos jätteflygfalang fäst vid armbågslederna och knäna. Under flyget sträcker djuret sina armbågsleder ut och håller händerna under buken. Från marken ser djuret därför trekantigt ut. Pälsens färg varierar mycket. Ryggen är svart, brun, gråaktig eller vit och buken är ljusare, oftast helt vit. Det finns även mörka individer med vitt huvud. Ansiktet kännetecknas av den korta nosen och de stora runda öronen. Den långa svansen bär med undantag av spetsens undersida hår och används ibland som gripverktyg. Jätteflygfalanger når en kroppslängd mellan 30 och 48 centimeter, en svanslängd mellan 45 och 55 centimeter och en vikt mellan 0,9 och 1,5 kilogram.

Utbredning och habitat [redigera]

Arten förekommer i östra Australien. Utbredningsområdet sträcker sig över delstaterna Queensland och Victoria. Habitatet utgörs av skogar, främst med eukalyptus men inga regnskogar.

Levnadssätt [redigera]

Jätteflygfalanger är aktiva på natten och vistas nästan hela livet i träd. I motsats till de mera snabba flygpungekorrarna gör de långsamma rörelser. Även deras förmåga att glida är mindre bra utvecklad. Å andra sidan kan de med hjälp av svansen byta riktning under flyget (upp till 90 grader).

Varje individ lever ensam och har ett revir av 1 till 3 hektar storlek. Territorier av honor överlappas ofta men hannarnas revir är avgränsade från varandra. De sover i trädens håligheter som de fyller med löv. Ibland har en individ upp till 18 sovplatser i reviret. Födan utgörs nästan uteslutande av eukalyptusblad.

Fortplantning [redigera]

Honor har två spenar i den välutvecklade pungen. Parningstiden börjar i mars och mellan april och juni föds vanligen ett ungdjur. Ungdjuret stannar upp till 6 månader i honans pung och vistas ytterligare 4 månader i honans bo. Ibland klamrar sig ungen fast vid honans rygg. Efter 10 till 13 månader är ungarna självständiga. De blir könsmogna efter två år och livslängden uppskattas till 15 år.

Hot [redigera]

Arten behöver ett habitat med många träd och är mycket känslig för skogsröjningar. IUCN listar arten trots allt som livskraftig.

Inkanäbbmöss

Inkanäbbmöss (Caenolestidae) är en familj i infraklassen pungdjur. I familjen finns de enda levande arterna av ordningen näbbmuspungdjur (Paucituberculata). Denna djurgrupp består av tre släkten med tillsammans 6 arter. Utbredning [redigera]

Inkanäbbmöss lever i västra Sydamerika. De förekommer i Colombia, Ecuador och Peru samt i södra Chile (på ön Chiloé och det nära liggande fastlandet).

Utseende [redigera]

Inkanäbbmöss liknar näbbmöss men klassas som pungdjur trots att honorna saknar pung. På grund av att det saknas näbbmöss i Sydamerika (med undantag av mindre områden i kontinentens norra del) var det möjlig för inkanäbbmöss att uppta deras ekologiska nisch. Inkanäbbmöss har ett långsträckt huvud, en kroppslängd mellan 9 och 13 centimeter och en nästan lika lång svans. Pälsen är mjuk och tjock och har oftast en brun, grå eller svartaktig färg.

Harvallaby

Harvallaby (Lagorchestes) är ett släkte i familjen kängurudjur (Macropodidae). Sitt namn fick dessa djur på grund av deras utseende och deras rörelsesätt som påminner om harar. Släktet består av fyra arter men två av dessa är redan utdöda. Arten tvärbandad harvallaby (Lagostrophus fasciatus) har ett liknande utseende men är inte närmare släkt med denna djurgrupp.

Allmänt [redigera]

Harvallaby har en lång och tät päls som är gråbrun eller rödaktig. De kännetecknas av en nos som är naken och en kort hals. Deras kroppslängd ligger mellan 30 och 45 centimeter och deras svans blir 40 till 50 centimeter lång. Vikten går upp till 5 kilogram. Harvallaby och huvudsakligen aktiva på natten och lever ensamma. Som alla kängurudjur är de växtätare.

Arterna [redigera]

* Av arten Lagorchestes asomatus som räknas som utdöd hittades 1932 en enda skalle i centrala Australien.
* Lagorchestes conspicillatus kännetecknas av rödaktiga fläckar kring ögonen. Arten är ganska talrik och förekommer i hela norra Australien.
* Lagorchestes hirsutus har en typisk tjock och gråbrun päls samt långa öron och stora svarta ögon. Den förekommer i mindre populationer på det australiska fastlandet och på de mindre öarna Bernier Island och Dorre Island som ligger framför Australiens västkust. Projekt att etablera dem i centrala Australien pågår.
* Arten Lagorchestes leporides fanns tidigare i sydöstra Australien men är numera utdöd. Omkring år 1890 iakttogs de sista individer av arten.

Grå jättekänguru

Grå jättekänguru (Macropus giganteus) är den näst största arten i familjen kängurudjur. Den största är röd jättekänguru. Kännetecken [redigera]

Djuret når en kroppslängd mellan 85 och 140 centimeter och därtill kommer en 75 till 100 centimeter lång svans. Vissa hannar blir dubbelt så tunga som honorna och når en vikt omkring 55 kilogram, den uppgår till högst 68 kg. Liksom andra känguruer har de kraftiga bakre extremiteter, korta främre extremiteter och ett långdraget huvud med stora öron. Den långa grova pälsen är silvergrå, individer som lever nära kustlinjen är vanligen ljusare än individer från inlandet.

Utbredning och habitat [redigera]

Arten förekommer i hela östra och sydöstra Australien samt på Tasmanien. De lever i olika habitat, bland annat öppna skogar, gräsmark och bergstrakter med träd.

Levnadssätt [redigera]

Grå jättekänguru är vanligen aktiv på skymningen, natten och gryningen. På dagen sover den i skuggan av träd eller klippor. De vistas hela livet i stort sätt i samma region men avgränsade revir finns inte.

Liksom flera andra kängurudjur rör sig arten på två olika sätt. När den äter går den på fyra extremiteter och de främre extremiteter fungerar oftast bara som stöd. Vill de nå höga hastigheter hoppar de på sina bakre extremiteter och använder svansen för att hålla balansen. Benen gör att kängurun kan hoppa mycket långt men den använder dem också som vapen. När hanarna slåss om honorna under parningstiden "boxas" de med benen. Arten kan skutta 9 meter långt.

Dessa känguruer lever i grupper av tio till trettio individer. I gruppen finns flera hannar och honor samt deras ungdjur. Flockens sammansättning ändrar sig ofta. Hannar utkämpar strider för att få en bättre position i hierarkin så att de får rättigheten att para sig.

Föda [redigera]

Grå jättekänguru är växtätare som främst livnär sig av gräs men även av blad. Med sina ovanliga tänder sliter den loss tjocka växtdelar. De nedre framtänderna är långa och vassa som huggtänder och pekar framåt. Med dem kan djuret skära sönder och tugga eukalyptusblad och akaciabuskar. Individer i fångenskap äter även frukter men detta beteende iakttogs inte hos vilda djur. Deras magsäck med flera sektioner och mikroorganismer hjälper vid ämnesomsättningen.

Fortplantning [redigera]

Honor har en bra utvecklad pung med fyra spenar. Dräktigheten varar i cirka 36 dagar och ungdjuret (tvillingar förekommer sällan) föds vanligen under våren när tillgången till födan är särskild bra. Ibland vilar fostret en tid, honan parar sig direkt efter födelsen på nytt och fostret fortsätter sin utveckling först när det äldre syskonet lämnar pungen eller när den dör i förtid.

Ungarna, som kallas "joeys" i Australien stannar länge i pungen. Efter ungefär 280 dagar lämnar ungen pungen för första gången och efter cirka 320 dagar stannar den för alltid utanför pungen. Honan sluter efter 18 månader att ge di och ungen är efter 20 månader könsmogen. Livslängden i naturen uppskattas med sju till tio år men enskilda individer blir tjugo år gamla eller äldre.

Systematik [redigera]

Grå jättekänguru är en av 14 arter i släktet Macropus. Artens närmaste släkting är känguruöns jättekänguru (Macropus fuliginosus). Däremot är den inte lika nära släkt med den röda jättekängurun.

Hot [redigera]

Vuxna individer har med undantag av dingon och stora rovfåglar inga naturliga fiender. Det största hotet utgörs av människan men de stora känguruer blev inte lika stark påverkat av européernas ankomst som mindre arter. De jagas i viss mån för köttets och pälsens skull men jakten är reglerad. Arten försvann i tät bebyggda områden men lever kvar i vildmarken. IUCN listar arten som livskraftig.

Grävlingpungdjur

Grävlingpungdjur (Peramelemorphia) är en ordning i underklassen pungdjur som förekommer i Australien och Nya Guinea.

De skiljer sig från andra ordningar i samma djurgrupp därigenom, att andra och tredje tån är förkrympta och förenade genom en gemensam kapsel. Fjärde tån starkast utbildad och endast denna och vanligen även den femte fungerar vid ställflyttningen. På handen är första och femte fingret tillbakabildade, medan andra, tredje och fjärde fingret eller bara andra och tredje är försedda med grävklor.

De bakre lemmarna är betydligt kraftigare och längre än de främre, varför djuret har förmåga att röra sig hoppande. Nyckelben saknas eller är förkrympta. De har 10 övre och 6 undre framtänder. Huvudet är försedd med en lång och rörlig nos samt stora öron. Den väl utvecklade pungen har en bakåtriktad öppning. De största arterna blir upp till 50 cm långa och har en 20 cm lång svans.

Arterna i denna ordning lever i bergstrakter, är sällskapliga och gräver hålor i jorden. När de blir hotade söker de tillflykt i dessa hålor. Deras föda består av rötter, bär, fallfrukt, men också insekter och daggmaskar.Idag förekommer två familjer punggrävlingar (Peramelidae) och kaninpunggrävlingar (Thylacomyidae). Därutöver finns ytterligare en utdöd familj - Chaeropodidae.

Fläckkuskusar

läckkuskusar (Spilocuscus) är ett släkte pungdjur som tillhör familjen klätterpungdjur. För närvarande räknas fyra arter till släktet.

Som flera andra klätterpungdjur har fläckkuskusar en robust kropp. Den täta ulliga pälsen har en vitaktig grundfärg med mörka fläckar. Huvudet är jämförelsevis litet, öronen är små och ögonen stora. Kroppslängden ligger mellan 35 och 65 centimeter och därtill kommer en 32 till 59 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 2 och 7 kilogram.

Arterna lever i regnskogen eller i andra skogar på Nya Guinea och på närliggande öar samt på Kap Yorkhalvön i Australien. De är aktiva på natten, lever i träd och kännetecknas av långsamma rörelser. Födan utgörs av frukter, blad och blommor.

I släktet finns fyra arter:

* Fläckkuskus (Spilocuscus maculatus) lever på Nya Guinea, Moluckerna och i norra Queensland.
* Svartfläckig kuskus (Spilocuscus rufoniger) förekommer i norra Nya Guinea.
* Spilocuscus kraemeri är endemisk för ön Manus norr om Nya Guinea.
* Spilocuscus papuensis finns bara på den indonesiska ön Waigeo samt på västra Nya Guinea.

Tidigare räknades arterna till släktet kuskusar (Phalanger) men idag klassificeras de vanligen som självständigt släkte.

Flygpungekorrar

Flygpungekorrar (Petauridae) är en familj i underklassen pungdjur. En del av individerna har en glidmembran men några arter saknar denna kroppsdel. I familjen flygpungekorrar finns tre släkten med tillsammans 10 arter. Utbredning [redigera]

Arter av familjen förekommer i östra Australien och på Nya Guinea.

Utseende [redigera]

Arterna i släktet Petaurus har en glidmembran men hos de två andra släkten finns ingen glidmembran. Kännetecknande är en svart-vit mönstring i ansiktet och på den huvudsaklig gråbruna pälsen. Alla arter har ett jämförelsevis kort huvud och en buskig svans. Vuxna flygpungekorrar har en kroppslängd mellan 12 och 32 cm och en vikt upp till 700 gram. Sedan tillkommer en upp till 40 cm lång svans.

Levnadssätt [redigera]

Flygpungekorrar är aktiva på natten, lever i träd och kommer sällan ner till marken. Under dagen gömmer de sig i sina bon eller i håligheter i träd. Alla arter har mycket bra förmåga att klättra och att göra långa hopp från gren till gren. Arterna i släktet Petaurus har dessutom förmåga att segla. Den yviga svansen hjälper dessa djur att hålla balansen och tjänstgör hos nämnda släktet som manövreringsmedel under "flyget". Flygpungekorrar lever oftast i mindre grupper som håller ihop över flera år.

Föda [redigera]

Flygpungekorrar livnär sig av insekter, frukt, löv och blommor. Några arter äter även nektar eller suger trädens vätskor ur barken.

Fortplantning [redigera]

I honornas pung finns två till fyra mjölkvårtor. Parningen sker över hela året med undantag av den sydliga sommaren (december till februari). Efter dräktigheten som varar i 14 till 21 dagar föder honan ett eller två ungdjur. Ungarna stannar 70 till 90 dagar i pungen och efter fyra till fem månader, när ungarna är självständiga, slutar honan att ge di. Under andra levnadsåret blir ungarna könsmogen. Djur i fångenskap blir upp till 14 år gammal.

Hot [redigera]

Det största hotet utgörs av förstörningen av flygpungekorrarnas levnadsområde genom skogsröjning. IUCN listar tre arter som hotade och två andra som sårbar.

Fjällsvanspungdjur "obs klätterpung djur på bilden"

Fjällsvanspungdjur (Wyulda squamicaudata) är en art i familjen klätterpungdjur och den enda arten i släktet Wyulda. Djuret förekommer bara i regionen Kimberley i den australiska delstaten Western Australia. Arten hittades 1917 för första gången.[2] Beskrivning [redigera]

Artens namn syftar på svansens spets som är täckt med fjäll. Svansen används som gripverktyg. Ögonen är stora, öronen små och nosen är spetsig.[2] Den korta mjuka pälsen har en gråbrun färg och på djurets rygg finns en längsgående strimma från skuldrorna till stjärten. Buken och främre halsen har en ljusare färg. Fjällsvanspungdjur når en kroppslängd mellan 29 och 40 centimeter och därtill kommer den 25 till 33 centimeter långa svansen. Vikten ligger mellan 1,4 och 2 kilogram.

Som habitat föredras regioner med sandstensklippor och några träd.[3] Individerna är aktiva på natten och sover i bergssprickor. De hittar sin föda på träd. Arten är allätare och livnär sig av blad, frukter, insekter och troligen även mindre ryggradsdjur. Utanför parningstiden lever de ensamma.

Efter dräktigheten föds i mars eller april ett enda ungdjur. Efter åtta månader sluter honan att ge di. Fjällsvanspungdjur blir jämförelsevis sent könsmogna, hannar efter 1,5 år och honor efter 3 år.

Fram till 1965 var bara fyra individer kända men sedan iakttas de med jämna mellanrum. Utbredningsområdet är litet och delat i mindre regioner. IUCN listar arten med kunskapsbrist.[1]